Recension - Bio

Detta är ingen rasfråga. Eller är det kanske precis det?
Isabelle Hupperts rollfigur odlar kaffe i en obestämd Fransk koloni. Det blir uppror i landet. Bönder och andra hårt arbetande är trötta på den vita materialismen. Och vem kan egentligen klandra dem?

Kaffet ja. Den fattiga världen skapar varan, och den rika konsumerar. I Sverige dricker vi mest kaffe i hela världen har jag läst i Illustrerad Vetenskap. Det säger någonting om någonting. Nyligen uppdagades även Kraft-foods kaffeskandal som lyfte en aning på slöjan över förhållandena för de stackars kaffearbetarna i tredje världen. Kaffet är en utmärkt symbol vår tids globalisering och imperealism. Maximera profiten genom att flytta produktionen till där det är billigast. Fördelaktigt en valfri f.d koloni.

Men så finns ju människorna. Tillsynes väldigt små i dessa världspolitiska maskinerier. I detta fall tre generationer. Plantageägaren, den åldrande mannen och den ursprungliga inkräktaren. Hans dotter som genom att naivt blunda för olikheterna kämpar för jämlikheten. ”Hemma i Frankrike finns det ingenting att kämpa för”, yttrar hon i en scen. Sedan så har vi den tredje generationen, sonen, som kanske tvingas bära det största oket av dem alla. Han tvingas bära vidare föregående generationers skuld, i sitt utseende och sitt skinn. Han rakar av sig sitt hår, för att bli kvitt sin blondhet. Men samtidigt är paralleller till nynazismens symbolvärden oundvikliga att dra. Ett visuellt motdrag till föräldragenerationens passivitet.

Vad som främst gör ”White Material” till en så intressant film är att den lämnar ställningstagandet till åskådaren. En komplex problematik presenteras inför vilken vi i publiken bär lika stor skuld som någon av rollinnehavarna. Claire Denis målar upp en skrämmande träffsäker bild av postkolonialismen som är mycket överrumplande och komplex. Men bäst av allt är att hon gör det utan att låta stilistik eller effektsökeri stå i första rummet. Så många regissörer av idag fokuserar sig så mycket på att vara häftiga, att innehållet blir lidande. Hos ”White Material” har den enskilda bilden inget egenvärde, det är tillsammans i åskådarens reflektioner filmen blir en effektfull enhet.

Att regissörens husband Tindersticks översköljer den mesta av filmremsan med musik, hade kunnat vara ett stort misslyckande. Sanningen förtjänar ofta att tala för sig själv, men av någon anledning fungerar det här riktigt väl.

Det känns kul att se att den Franska filmen börjat behandla skuldproblematiken efter kolonialeran och hur man nu ska gå vidare. Tillsammans med Hanekes filmer på ämnet bildar ”White Material” intressant diskussionsunderlag.

Kim Ekberg