Recension - Bio

För fem år sedan åkte jag och några polare till stan för att se den emotsedda filmen ”Sin City”. Vi äntrade biografen med läsk, sprängfulla godispåsar och gnistrande ögon. Ut stapplade vi två timmar senare (+reklam) livströtta och traumatiserade. Barndomen var över och det var dags att möta en värld av sexism, intolerans, cynism, våld och förtryck.

Fem år senare.
Människan glömmer snabbt sina ideal. Efter att upplevt världskrig och folkmord är Europa åter redo för en våg av främlingsfientlighet och rasuppdelning. Jag har också glömt något. Jag masar mig iväg en kulen morgon mot biografen för att se densamme Roudriquez ”Machete”. ”Kan väl vara underhållande”, tänker jag blåögt.

Ungefär fem minuter in i filmen förstår man vartåt det barkar. En grymtande muskelman vid namn Machete hugger huvudet av en bataljon, blir förförd av en naken brud med en mobiltelefon i fittan, skuren i kuken och lämnad av Steven Segal i ett brinnande hus. Varje sund människa hade här lämnat biografen. Jag satt kvar filmen ut, kvidande och lidande.

Det är egentligen trams och inget att ta åt sig om. Man förstår att någon har gjort en film utan att ha annat i baktanken än att det ska vara lite kul. Det är just denna infallsvinkel som skrämmer mig så mycket. Inte att någon kan vara sjuk nog att åstadkomma denna sinnesförvirrade smörja. Utan mer att det finns finniga ungdomar med tveksam verklighetsförankring, som underhålls av detta. Redan har över femhundra personer betygsatt filmen på hemsidan filmtipset, fastän den inte finns på bio. I praktiken innebär detta att de inte ens behövt lämna sina respektive pojkrum för att få tag på den.

Varför är intresset så stort för skeva ideal och idiotisk macho-action? Vi förväntas skratta åt kvinnoförtryck, porrfilmsideal, våldsförhärligande, incest och stereotypitet. Dessa förkastliga attribut är filmens samtliga existensberättiganden, ty någon annan form av innehåll finns inte. ”Machete”s ursäkt till narrativ är en klassisk hämndhistoria, där ett dussintal excentriska karaktärer introduceras, och sedan ägnar resten av speltiden åt att ta kål på varandra.

Det finns inte en enda figur i filmen som är i närheten av intressant. Alla människor reduceras till att vara antingen grymtande kåta män, eller minimalt påklädda villiga kvinnor med stora bröst. Jag förstår att man försöker rättfärdiga detta på olika sätt. Dels genom att ge det en ”politisk” aspekt där mexikanska svin strider mot texassvin i jakt på upprättelse. Ungefär som man i ”Inglorious Basterds” skulle tycka ett gäng skalperande psykopater var hyvens bara för att de var judar som sparkade nazi-röv. Man pekar på att en mexikan har gjort filmen, och att den handlar om den illegala invandringen över gränsen.

Det är därför märkligt att mexikanerna i filmen beter sig precis såsom de genom hela filmhistorien, som en korkad rasistisk stereotyp. De har låglönejobb, är intelligensbefriade, knarkar och käkar tacos. Utöver detta också oförmögna till rationellt tänkande utöver sin position, redo att lyssna på vem som helst och inte sena att ta till våld utan anledning.

I Robert Rodriguez värld löser man allt med våld. Våld föder fortfarande ännu mer våld, ända fram till den fantastiskt tråkiga slutuppgörelsen. Antingen är det en cynisk världsbild, eller så har man inte bemödat sig tänka alls. Bägge alternativen är lika deprimerande.

Man försöker också rättfärdiga filmen genom att peka tillbaka på filmhistorien. Det finns en historia av såkallade Grindhousefilmer. Billigt producerade filmer gjorda för att visas två på raken för en publik av gorehounds som inte kunde få sina fix från den gängse filmen. Men bara för att man baserar filmen på tidigare moraliska vederstyggelser har man inte ett grönt kort att breda på och göra det ännu värre. Vi har också kommit en lång väg sen sjuttiotalet i frågor om jämställdhet, och ändå väljer man att återgå till denna underutvecklingens tid, ja till och med överdriva den. En pastisch som denna skulle kunna funka ypperligt om man bara tog sig tid att rannsaka sig själv och historien. Ur vilka synpunkter är dessa filmer intressanta? För att de är ideologiskt framstående, eller för att de besitter ett underhållningsvärde?

Jag förstår väl innerst inne att det inte spelar någon roll hur mycket jag än skriver. Jag kommer förmodligen snarare påverka fler att se filmen än att inte göra det. Men jag kan inte låta bli att förfasas. Att vi trots allt inte utvecklats så mycket sedan vi var grottmän, när våra djupaste intressen fortfarande är rent köttsliga. Att se Lindsay Lohan visa brösten i en pool, slår Baudelaire vilken dag som helst. Och från Biograf Sture är steget inte långt till Club Privé, varken geografiskt eller ideologiskt.

Kim Ekberg