Recension - Blu-ray/DVD

1980 var året då en av de viktigaste och mest uppskattade boxningsfilmerna någonsin hade sin premiär. Många hävdar, underskrivne inkluderad, att filmen är även en av de bästa filmerna någonsin om man ser till regi och skådespeleri. Visst, maffiaregissören Martin Scorsese tog sig an boxaren Jake LaMottas självbiografi och beslöt sig göra något av sällan (aldrig) skådat slag.

Och så blev det. I svart/vitt, med några undantag, nästan med dokumentär noggrannhet filmade Scorsese den fenomenale kameleonten Robert de Niro som förvandlades till boxaren LaMotta inför åskådarnas häpna ögon. Robert de Niro gick in i rollen med sedvanlig hängivelse och lärde sig att boxas på riktigt och blev så bra att sakkunniga bedömde att han skulle klara sig bra i en riktig boxningsmatch. Faktum är att han gick ett antal ronder och vann några segrar.
De Niros metod för att uppnå spektakulära rolltolkningar baserar sig på det faktum att han förvandlar sig till den person han ska porträttera. Genom åren har han arbetat och bekantat sig med olika yrken och levnadssätt för att kunna förstå personens själ, den personens själ som han skall spela. Genom året har de Niro tränat och jobbat som stålarbetare, taxichaufför, sjukvårdare, ståuppare, bounty hunter… Han har lärt sig att boxas, spela saxofon, skjuta, att prata italienska dialekter… Det finns inga gränser för denna superskådis. Det är också orsaken till att vad han än gör, är slutresultatet njutbart, trots att alla filmer han medverkat i inte är det. I Raging Bull tar han hela steget i metodskådespeleri ut. Han förvandlas till LaMotta även i kroppsvikt då han åt upp sig 25 kilo bara för att vara trovärdig ända ut i fingertopparna.

I Raging Bull är han otroligt imponerande som en självdestruktiv boxare. Filmen är en betraktelse snarare än en hjältesaga, för LaMotta var trots sina segrar ingen hjälte. Han var en barbar såväl i ringen som i privatlivet, men i ringen var han också en kung och tillfreds med sig själv. Utanför ringen levde han rövare som ett högljutt svin som med framgång terroriserade såväl familj som bekanta. Under ytan finns dock en vanlig människa med känslor och sårbarhet, något som Jake LaMotta inte vill eller kan visa upp. T.o.m. då den oundvikliga förlusten kommer kan inte Jake förmå sig att ge upp. Han är som ett envist barn!

Jag skulle kunna vara lyrisk i bokformat över Scorseses regi i denna och andra filmer som han förvånat oss med. I detta fall kan jag bara kort konstatera att hans regikunnighet såväl i allmänhet som i personregiaspekt är exempel på teoretisk och praktisk begåvning, för att inte tala om den personliga touchen som han adderar till det hela. Hans kunnighet har vi sett både före och efter Raging Bull, men aldrig så intensivt som i just Raging Bull.

En annan viktig person i produktionen var Thelma Schoonmaker som gett oss en enastående klippning. Jag anser att även klippningen i filmen är av sådan karaktär, att alla blivande filmmakare (och många verksamma) borde se och lära sig av den mest begåvade av dem alla. Som uppskattning för arbetet med Raging Bull bar hon hem en guldgubbe. Och det gjorde f.ö. också de Niro. Förutom dessa två Oscarsutmärkelser har filmen nominerats och vunnit en massa andra högt värderade priser i en massa kategorier.

För att nämna något om de birollsinnehavarna som figurerar i verket, så kan man urskilja bl.a. Joe Pesci som här gjorde sin tredje filmroll som LaMottas bror och Cathy Moriarty i sin första filmroll någonsin. Båda alldeles ypperliga skådespelare även efter denna produktion.

En viktig kategori i filmen är fotot. Det svart/vita kameraarbetet leds av Michael Chapman som ger oss en kontrastrik och en rå bild av verkligheten. Mycket imponerande.

Precis lika imponerande är musiken. Originalmusiken är skriven av Robbie Robertson som är en begåvad mångsysslare i branschen, men den riktigt imponerande musiken kommer från Pietro Mascagni (1863-1945) och hans verk ”Cavalleria Rusticana” och är en av de vackraste musikverken någonsin. Då Scorsese, Schoonmaker, Mascagni och de Niro medverkar med sina kunskaper i en scen där LaMotta skuggboxar så blir det så rörande vackert att man nästan brister ut i tårar, så maffigt är det.

DVD-versionen är vad det gäller ljud och bild magnifikt. Något kornig bild, men å andra sidan stärker det helheten och ger en del dokumetär kraft till skådespelet.

Se denna film! Den är viktig och vacker, ett opus över en mans turbulenta liv framfört med sådan briljans att man kan endast häpna och andlöst konstatera att film var bättre förr. Jag tror inte att jag sett en annan dramadokumentär eller annan spelfilm med sportanknytning visa en så stor intensitet varken före eller efter. Några har kommit nära, men ingen, ingen är lika bra! Fullträff!

Jan Ahlgren