Recension - Bio
Det är som om Björn Runge och Richard Hobert mötts på en bar en eftermiddag om hösten, gick hem och parade sig. Nio månader senare dimper Lisa Langseth ner i postlådan, tar sina stapplande första steg, och spelar in en film. ”Till det som är vackert” är, som titeln tillåter att förutspå, en film som tar i från tåspetsarna och spricker därefter.
Men det är varken ambitions- eller hjärtlöst, tvärtom. Är man vresig som jag går det att gnälla över sensationalistiska tilltag, och är man ”Mother and Child”-snäll går det säkert bra att nöja sig med att kalla det ”oerhört starkt”. Men det är svårt att inte snabbt bli mätt när Samuel Fröler reciterar Kirkegard till Mozarts Requiem.
Skådespeleriet är både kanon och kalkon på en och samma gång. Samuel Fröler skriker pederast redan från första bildrutan hans ”Shrek”-nylle sticker in i rummet. Nu råkar han ju också vara en pederast, men det ska man inte förstå förrän efter ett tag. Han är helt enkelt för teatral och icke-trovärdig för att passa in i en film i Dardenne-stil. Däremot är hans motskådespelerska Alicia Vikander guld värd, och lyckas nästan ro i land det otacksamma uppdraget att mänskliggöra en inte helt lyckad psykologisk profil.
Filmen handlar om Katarina som slutat suga kuk, slutat använda fejjan, och gett ut sig på en pilgrimsfärd mot det som är vackert. Det som är vackert är i det här fallet tre klassiska Mozartstycken på repeat och en dreglande Fröler. Det som är fult är Playstation och Hip-hop-musik. En cynisk inställning kan tyckas, men självklart hamnar senare begreppen på kollisionskurs med varandra.
Filmen handlar om overklighet och verklighet. Man lyckas bara till hälften med bägge delarna. Många gånger saknar realismen trovärdighet, och det innerliga känns för jordnära. Verklighetskänsla är en begåvningssak heter det ju. Och det är just verklighetskänslan Katarina saknar, och tyvärr även hela filmen.
Kommentarer