Recension - Bio

Kvaliteten i en film av Woody Allen kan ofta bestämmas utifrån hur lyckad hans karaktärsteckning är. I sina bästa stunder har han kunnat kombinera en viss ironisk distans med djup empati och skapat några av de mest minnesvärda karaktärer som någonsin tagit plats på vita duken. Vilken kännande människa kan väl glömma sådana personligheter som Michael Caines tafatta men älskvärda Elliot i ”Hannah och hennes systrar” eller Gena Rowlands livskrisande Marion ur ”En annan kvinna”. När han är som sämst kan det dock bli rätt platt och det är tyvärr något som blivit allt vanligare i hans filmproduktion alltsedan mitten av 90-talet.

Desto mer glädjande känns det därför att kunna basunera ut att ”Du kommer att möta en lång mörk främling” innehåller några av de mest fullödiga karaktärer Allen skapat på senare år. Och det finns sannerligen inte få av dem i denna namnkunniga ensemble. Duktiga skådespelare som Josh Brolin, Naomi Watts, Antonio Banderas och Anthony Hopkins överträffar sig själva i sina trovärdiga gestaltningar av en bunt livskrisande personer. Allra finast är dock kanske Gemma Jones i rollen som den vidskepliga, förvirrade och milt alkoholiserade Helena. Trots den ironiska distans som filmens irriterande och totalt överflödiga berättarröst anstränger sig för att lägga mellan henne och publiken, framstår Helena som en sympatisk och djupt rörande människa som inte har något emot att lura sig själv en smula om det gör henne lyckligare.

Tyvärr bjuds vi också på några exempel på det motsatta. Allen har numera kroniskt svårt att på ett begripligt sätt skildra människor som inte hör hemma i en medelålders, kulturell överklassmiljö och detta går ut över filmens trovärdighet. Hopkins åldrande affärsman gifter om sig med en betydligt yngre kvinna som dessutom råkar vara prostituerad. Och här presenteras ett kvinnoporträtt som man vid det här laget är övermätt på. Charmaine är obildad, vulgär, bortskämd och otrogen, och även om också den äldre mannen får sina kängor, lämnar detta misogyna karaktärsporträtt en besk eftersmak. Även skildringen av föremålet för Brolins kämpande författares åtrå, den indiskättade Dia är svagt, om än av andra anledningar. Hon får stå för den perfekt vackra och behagliga musa som det manliga geniet tillfredsställer sig med och även om det också i detta fall finns en tydlig ironi, döljer det inte det faktum att flera av karaktärerna i filmen får vara symboliska snarare än flerdimensionella.

Denna recensions besatthet vid filmens karaktärsskildringar kan naturligtvis ifrågasättas men jag menar att det är på just denna grund Allens bästa verk vilar på. Och varför jämföra med något annat än det bästa? Att ”Du kommer att möta en lång mörk främling” förutom sitt intressanta persongalleri sedan är en underhållande, intressant och rolig filmupplevelse gör ju knappast saken sämre.

Johannes Hagman