Recension - Bio

Den svenska skräckfilmen har fått ett smärre uppsving sedan dundersuccén med ”Låt den rätte komma in”. ”Psalm 21” är den senaste i raden, och har en meriterad rad skådespelare att falla tillbaka på, däribland Jan Malmsjö, Per Ragnar och Josefin Ljungman. Dessutom är synopsen så skräckfilmscrappy att det nödvändigtvis bara borde kunna sluta i bragd.

Men dessvärre är det här ingen film att lägga biljettpengarna på, trots fina ambitioner. När en biofilm använder sig av gratis ljudloops från internet (tänk fjolårets ”Oskar, Oskar”) är det tid att ana oråd. Intet sagt att det skulle vara några fel med taffliga lågbudgetfilmer, det finns många exempel på lyckade sådana. Inledngsvis var även jag nöjd i biografen, Jonas Malmsjö ångar på som om det voro ”King Lear” han spelade. En viss känsla av obehag utvinns även av människornas märkliga beteenden.

Det är oerhört svårt att säga om ”Psalm 21” vill vara ”Evil Dead 2”, ”Blue Velvet” eller ”Ringu”. Rolig, bisarrt skrämmande eller bara skrämmande. Tyvärr blir det bara förvirrande, ingenting i filmen är vidare begripligt. Man har därpå klämt in ett halvhjärtat ateistiskt budskap som bara får mig att skrika i biostolen. ”En skräckfilmens Så som i Himmelen”, påpekar putslustigt Jonas Wennberg med en kebabrulle i munnen.

Något som hade alla förutsättningar i världen mynnar alltså ut i ett infantilt töcken av lik som skriker in i kameran, och teaterskådespelare som förvirrat rumlar runt, vrålar och dreglar. Det är riktningslöst och tekniskt undermåligt, en berättarteknisk styggelse med grava personlighetsstörningar. Fredrik Hiller kan se sig om i helvetet efter Svenska Kyrkans Filmpris, och förhoppningsvis alla övriga utmärkelser.

Kim Ekberg