Fair Game

  • Speltid (min): 108
  • Release (Bio): 2010-11-05
  • Tagline: Wife. Mother. Spy.

Recension - Bio

En ny våg av politiska filmer sveper in över Hollywood. I och med krigen i Irak och Afghanistan samt de politiska skandaler som omgärdat dessa har en vilja från filmskaparhåll att granska USA:s utrikespolitik vuxit sig allt starkare. ”Fair Game” sällar sig till skaran med sin skildring av den numera världsberömda före detta CIA-agenten Valerie Plame och affären som kringgärdar avslöjandet av hennes identitet. I rollerna som Plame och hennes man, den i högsta grad inblandade Carl Wilson, ser vi alltid pålitliga Naomi Watts och Sean Penn.

Filmen utspelar sig på en mängd olika platser runt om i världen och följer Plames arbete och inblandning i upptakten till Irakkriget. Regissören Doug Liman har mer eller mindre stulit Paul Greengrass patenterade stil med oerhört ryckig och rörlig handkamera samt snabb korsklippning mellan olika platser. Det är en stil som vi kunde se tidigare i år i ”Green Zone”, också det en film om Irakkriget, men Liman lyckas inte fånga miljöerna riktigt lika intensivt som föregångaren.

Det är en oerhört mörk bild som ges av CIA som en delad organisation där de flesta vill göra ett gott jobb men är redo att helt bortse från sin integritet om deras position blir hotad. Än värre utmålas dock Bushadministrationen som framstår som cyniska i sitt sätt att välja ut och förvränga några få uppgifter som stöd för sin invasion. Och detta trots att mycket pekade på att Irak faktiskt inte hade något utvecklat kärnvapenprogram. De sätter sig därmed internt i tydlig opposition mot sin egen underrättelsetjänst trots att de utåt sett stödjer sig på deras uppgifter. Och vilken CIA-agent skulle vilja riskera sin egen karriär för att avslöja lögnerna? Det blir istället Wilson som tar kampen och straffet blir hårt, en källa inom regeringen röjer medvetet Plames hemliga identitet som högt uppsatt underrättelseagent. Kampen blir hård och ful. Vicepresident Cheneys högra hand, Scooter Libby, framstår närmast som monstruös i sin hänsynslösa behandling av affären.

Filmen balanserar mellan det stora politiska spelet och det alltmer problematiska äktenskapet på ett relativt lyckat sätt. Det finns visserligen scener som brister i trovärdighet och relevans men på det stora hela hålls engagemanget uppe vilket gör det till en laddad filmupplevelse. Genrekonventioner som ideliga datumskyltar och ett tvångsmässigt användande av rafflande spänningsmusik i bakgrunden stör en smula, men är inget man nödvändigtvis behöver haka upp sig på. Det viktigaste med filmen är kanske ändå att den visar att det inom en så pass kommersiell sfär som Hollywood trots allt finns de som tycker att granskning av den politiska makten hör hemma i en mainstreamfilm.

Johannes Hagman

Kommentarer