Recension - Bio
Evert Taubes, för Cornelis generation utav trubadurer; Mäster, vackra visa ”Sjuttonde Balladen” är den sång som beskriver Herr Vreeswijk bäst. Han sjöng själv in den på skivan ”Cornelis sjunger Taube” (1969). En visa om relationen mellan trubaduren och hans publik. ”Tänkt mer på glädjen än på gods och guld/ty någon skall fördriva tråkigheten/om ryktet ock ska gå till evigheten att jag har sjungit för att jag var full”. En publik som med tiden bara ville höra ”Brev från kolonin”, när Cornelis själv ville sjunga sina självbiografiska hjärtevisor, de där som handlar om all hans felriktade längtan och felsteg, om Jack och Ann-Katarin, om svårigheterna med lyckan den sköra.
Just de där Taube-stroferna har Amir Chamdin lyckats fånga, och Hans Erik Dyvik Husby (Hank von Helvete; känd från det norska bandet Turbonegro) gestalta i ”Cornelis”. Jisses, de är så lika varandra; Hans Erik och Cornelis. Glimten i ögat saknas dock, och dessvärre låter de inte likadant. Svenskan är emellertid felfri; ingen norsk brytning erfars. Men musiken i filmen är ändå något i en klass för sig, hela dåtiden svenska musikeliten flimrar förbi på ett eller annat vis – även här är likheterna med de ”verkliga” personerna slående. Det hela ser liksom ut att vara på riktigt. Ja, det känns till och med som vore det på riktigt.
Visst, drickandet, svartsjukan och pillren finns med – men det är ingen suput och rumlare som porträtteras. Ingen Gamla stan-romantik, inga nymfer och inga putslustigheter. Nä, utan kedjerökning framför en skrivmaskin som inte vill, medan sängen är tom och ensamheten elakartad. Gitarren är ostämd, kvinnan är borta. Skuldsatt uppöver öronen, där de svarta lockarna dränks i svett, och med en lever som inte längre kan hålla liv i honom. Ja, den plågade poeten, den ledsna clownen, det stora blyga barnet – det är denne Cornelis man får se.
Inte nog med Cornelis; Chamdin har lyckats återskapa Det Gamla Sverige – vacker retro. Rakt igenom finns där en noggrannhet när det kommer till detaljerna; servisen Berså (Gustavbergs), Marimekko tapeterna, de havsgröna pilsnerbuteljerna, etcetera. Allt är brunt, pastellfärgat och långhårigt. Cornelis var en ordens man, men i filmen är det bilderna som får tala. Fotot är sjungande vackert, och många av filmens scener bygger på autentiska fotografier och filmupptagningar. Och självfallet händelser, det är ju en biografi. Jodå, vi får följa med till den där lägenheten där ”Don Quiote gick på en blåsning”. Och när Cornelis söker svenskt medborgarskap på Invandrarverket.
”Jag sjunger bara om livet, jag kan inte rå för hur det ser ut”, säger Cornelis när hans visor anses vara olämpliga, alldeles för fräcka för att spelas i Det Gamla Sveriges statliga radio. Och Amir Chamdin kan inte rå för hur Cornelis liv såg ut, han porträtterar det bara. Han levde inte i dur denne trubadur, utan i moll. Var är all tårar han måste ha gråtit? Måhända göt han in dem i sina sånger, måhända grät han toner och ord istället för salta droppar.
Kommentarer