Recension - Bio

American Psycho ’52

”Problemet med att bo i en småstad är all att tror sig veta vem man är”, så inleder den tjugonioårig ställföreträdande sheriffen Lou Ford (Casey Affleck) sin berättelse i ”The Killer Inside Me”, allt medan den mjuka countrymusiken brusar från Cadillacens bilradio. Och det råder inget tvivel om att Lou är någon helt annan än den som invånarna i den fiktiva staden ”Central City”, belägen någonstans i New Mexiko, tror att han är.

Michel Winterbottom, som tidigare har regisserat filmer så som ”A Mighty Heart” och ”Welcome to Sarajevo”, för att nämna några, beger sig till det tidiga amerikanska femtiotalet, innan Rock ’n Roll, för att filmatiserar vad som har kommit att kallas ”en av de mest våldsamma och hårdnackade kriminalromerna som någonsin skrivits”, och som väckte starka reaktioner då den först publicerades 1952. ”The Killer Inside Me” vittnar om ett annat femtiotal är det som man i vår samtid känner falsk nostalgi utöver, och visar på att människans natur var lika djurisk och ogenomtränglig då som nu.

Upphovsman till verket är den sålunda okände författaren Jim Thompson (1907-1977), vars litterära produktion först uppmärksammades efter dennes död. Äkta ”Pulp fiction” – efter magasinet ”Pulp”. Post-amerikansk ”crime-noir”, en föregångare till den andra halva av femtiotalets råa kriminalhistorier. Thompsons eget levnadsöde är makabert och fascinerande, men når ändå aldrig upp till hans karaktärers osannolikt sannolika existenser. De kommer och går, och spelar alla sin givna roll i berättelsen – för att sedan försvinna ut i intet, när de har tjänat sitt syfte.

Den sociopatiske, depraverade, åt sadomasochism fallne unge sheriffen hamnar i en sann härva, bland fackpampar, oljemagnater, prostituerade, och andra original från den amerikanska småstadens persongalleri. Historien spelas upp framför publikens ögon, samtidigt som Lou Fords berättaröst beskriver det som inte går att gestalta; en mördares känsla, och ja; faktiskt kommenterar sitt handlande. Dramaturgin är som en berg- och dalbana, när det ser som ljusast ut blir det återigen kolsvart för protagonisten.

Casey Affleck, med den saknade nästippen och alltid pubertalt hesa rösten, är som klippt och skuren för rollen som den kunnige psykopaten – liknas bäst med en inte fult lika karismatisk Patrik Bateman (American Psycho). Likaså är Jessica Alba perfekt i rollen som den prostituerade kvinnan ”Joyce Lakeland”, som har sin boudoir i utkanten av staden och som drömmer om ett bättre liv. Några av filmens vassaste scener är de något tama, men ändå vackra i all sin nakna enkelhet, svettiga sexscenerna i upplysta rum. I vilka till och med Kate Hudson övertygar som Lous tilltänkta; Amy Stanton – stans rödaste ros, även då Lous sadomasochism tittar fram under täcket.

Över huvud taget är det skönt att se en riktigt ”Dirty Cop”, en som röker något ofantligt, krökar, brukar fruntimmer och helt saknar moral. Visst; Lou Ford lyssnar på opera, allt medan han kopplar av med ett glas whiskey efter en dag på jobbet, arbetande med en mordutredning – precis som vår tids kommissarier. Men Ford är inte intresserad av få fast någon mördare, tvärtom ligger det i hans intresse att mördaren faktiskt kommer undan.

Viktor Andersson