Biutiful

  • Svensk titel: Biutiful
  • Originaltitel: Biutiful
  • Release (Bio): 2010-11-26

Recension - Bio

Efter sin djupt mörka bilkrockstrilogi går Alejandro González Iñárritu vidare med en film precis lika ödesmättad. Detta är historien om den fallande mannen Uxbal (Javier Bardem), och hans sista dagar i livet. Hans verklighet är grå, och vardagen kantad av slavarbetare, en bipolär fru och prostatacancer.

Förutsättningarna hade kunnat se ljusare ut, och visst kan även jag klaga på att det händer lite väl många hemskheter för filmens bästa. Men ändå är det med en imponerande målmedvetenhet och rakhet historien berättas. Jag finner en stor människokärlek i Uxbals hopplösa kamp att få livspusslet. Även hans medmänniskor är sympatiskt porträtterade. Jag får nästan en känsla av att det är en gammal neorealistisk rulle jag sitter och glor på, med all stadens skönhet och sorg.

Det finns även en ”övernaturlig” dimension av filmen, som gör den mer försonande. Bland annat kan Uxbal (ett tacksamt namn att skriva många gånger i en recension) stundtals få kontakt med ”den andra sidan”. Detta lättar upp en smula inför förberedelserna inför hans egen bortgång.

Som vanligt med regissörens filmer går det att klaga på musiken, som man lika gärna kunde slopat helt för ett bättre resultat. Men jag har ju tyckt om filmer med dåligt anpassad musik förut, och så även nu.

En nyckelscen i filmen, som man till och med får se två gånger, är den när Uxbal diskuterar med sin dotter utöver en diamantrings äkthet. Underförstått; ringen är precis lika betydelsefull och vacker även om diamanten är äkta eller inte. Applicerbart även på livet och trasiga människor. Eller varför inte på filmens titel ”biutiful”? It is not right, but it is still biutiful!

Kim Ekberg

Kommentarer