All Good Children

  • Speltid (min): 80

Recension - Blu-ray/DVD

Visst är det skönt när man ser en film och redan efter ett par, tre minuter känner att man har att göra med en regissör som har filmberättandet i sig? Man kan slappna av med vetskapen om att man åtminstone inte behöver oroa sig för att det hela ska spåra ur totalt. Tillfredsställelsen man känner vid sådana tillfällen kan dock inte mäta sig med den frustration som föds när man redan efter ett par, tre minuter inser att man ser en film gjord av en klåpare utan förståelse för de mest elementära beståndsdelarna i en film. ”All Good Children” är en sådant exempel.

Ett engelsktalande brödrapar anländer med sin far till Frankrike och hinner knappt installera sig i sitt nya hem innan den senare åker i väg på arbete. De lämnas kvar med en kvinna som jag aldrig lyckas begripa vem det är och hux flux är en av sönerna ute i skogen och ropar med panik i rösten efter sin bror. Han träffar en rödhårig flicka och följer med henne hem. Det visar sig att även hon är engelskspråkig och de inleder ett vänskapsförhållande som sedermera leder till besatthet från pojkens sida. De rumsliga förhållandena är svåra att greppa och det är högst oklart om det är ett medvetet val. I och med att detta rör sig om en film där klippningen saknar känsla för rytm, skådespeleriet brister i trovärdighet och musikanvändningen måste betecknas som vulgär, tillåter jag mig att tvivla.

Storyn är ett befängt hopkok av föga trovärdiga vändningar som leder till att vår hjälte sjunker allt djupare ner i djurisk egoism och vansinne. Slutet är lär knappast överraska något då geväret plockas fram redan efter tio minuter. Det är naturligtvis meningen att detta skall vara en djupt skakande film där man som åskådare får lära sig något om människans mörka natur. Om vi inte redan hade sett liknande skildringar typ tretusen gånger tidigare skulle det avslöjandet kanske överraska någon. Nu undrar man bara varför det ska vara nödvändigt att genomlida 80 olidligt långa minuter av taffel för att ta del av ett så pass banalt budskap.

Johannes Hagman

Kommentarer