Recension - Bio

Som dedikerad biobesökare får man vara beredd på att stå ut med en del smörja för att finna guldkornen i repertoaren. Ibland går det så långt att motivationen sviktar, och då kan en filmupplevelse som Winter's Bone vara just den katarsis man behöver genomgå för att återfå tron på filmens meningsfullhet. Detta flerfaldigt festivalbelönade verk marknadsförs som en thriller men är långt mer än vad som vanligtvis förknippas med denna trötta genre. Regissören Debra Granik tar oss med på en intensiv, hemsk och vacker resa till Missouris landsbygd, i hjärtat av Amerika. Hon skildrar en miljö som med ett fåtal undantag totalt negligerats av en filmindustri som föredrar lyxvåningar och förortsvillor framför fattigdomens bistra verklighet.

Det här är bilvrakens och obygdens, bluegrassens och hembränningens Amerika. Ett livs levande bevis för att USA:s ekonomiska världsdominans sannerligen inte har kommit alla till del. Drogmissbruk, fattigdom och en starkt patriarkal familjekultur är symptomen. Det är i denna hårda miljö som handlingen i Winter's Bone är förlagd. Men det finns sprickor i mörkret, nyanser som alltför ofta saknas i dagens underhållningsbaserade filmcirkus. Miljöerna andas dystopi och dynamik i en märklig förening och skildringen av sjuttonåriga Rees försök att hålla de två småsyskonen och den nedbrutna modern flytande, känns trovärdig in i minsta detalj. Hennes desperation men också livsvilja förmedlas med sällan skådad kraft.

Den kriminella fadern har lämnat familjens gård i borgen och smitit från sin egen rättegång. Han har med andra ord försatt sin familj i en mycket utsatt situation och Ree måste hitta honom illa kvickt om de ska få ha kvar sitt hem. Spåren leder rakt in i en kriminell, hierarkisk och hänsynslös värld. Det är detta sökande och parallella utforskande av det lokala samhällets maktstrukturer som utgör den huvudsakliga handlingen och spänningsfaktorn i filmen. Det är karaktärerna och skådespeleriet som gör den mästerlig. Jennifer Lawrence har en otrolig närvaro i huvudrollen och nyanserar Ree genom att låta henne vara både målmedveten och bitsk samtidigt som en underliggande rädsla skymtar fram. Lika imponerande är John Hawkes som lyckas förena en olycksbådande aura med en överraskande mänsklighet i rollen som hennes farbror.

Människorna man möter på vägen är minnesvärda. Till en början tycks vissa av dem närmast vara hämtade ur klassikern Den Sista Färden, men tack och lov slipper vi den filmens föraktfulla porträtt av ondskefulla landsbygdskaraktärer. I stället får även de mest hotfulla gestalter nyanser och det finns överraskande gester av värme varsamt inflätade i denna annars mycket mörka historia. I en fantastisk scen besöker Ree en kvinna för att kunna få ledtrådar om sin pappa. En folksamling sitter i husets vardagsrum och spelar folkmusik. Plötsligt stannar filmen upp, den liksom håller andan och det enda som för tillfället existerar är musiken. ”I wish I was a little sparrow/And I had wings and I could fly”.

En anpassning till genrens konventioner syns i ett förutsägbart användande av spänningsmusik, men det är en mindre invändning. Winter's Bone är en oerhört tät, väldisponerad och spännande film som i sin miljö och nyansrikedom egentligen har större likheter med Kelly Reichardts Wendy and Lucy från häromåret, än en vanlig thriller. Glöm kvasifilosofiska resonemang och hyperstiliserat effektsökeri. Det är hos regissörer som Granik och Reichardt som man kan finna den intressantaste amerikanska filmen av idag.

Johannes Hagman