Recension - Bio

Det är vinter i den lilla algeriska bergsby där en grupp åldrande franska munkar lever i stillhet i ett litet kloster. De sköter sina dagliga sysslor och lever i tät samverkan med sina muslimska grannar. Men harmonin störs av en grupp fundamentalistiska islamister som växer sig allt starkare i regionen och terroriserar lokalbefolkningen. Det nya politiska läget gör att munkarna tvingas ta ställning till sin situation och frågan om det överhuvudtaget är värt risken att stanna kvar. Xavier Beauvois kontemplativa film ”Gudar och Människor” hyllades på årets Cannesfestival och det är lätt att förstå varför den föll juryn i smaken.

Stilen är anpassad efter innehållet och präglas av långa tagningar, långsamma, svepande kamerarörelser och ett vardagligt tempo. Musikanvändningen är sparsam förutom i de återkommande och vackra scener då munkarna sjunger medan de firar mässa. Kameran vilar gärna lite extra länge på människornas ansikten, som vare sig de tillhör munkarna eller algerierna ges stort utrymme. Helt riktigt visar det sig, då de bidrar starkt till den känsla filmen lämnar efter sig. Ansiktena blir också en port till karaktärernas inre, och en av filmens främsta förtjänster är att den med hjälp av relativt små medel lyckas förmedla en känsla av dessa karaktärers särart.

De religiösa och kulturella motsättningarna behandlas med värdighet. Jag hade visserligen gärna sett att man tydligare visat skillnaderna mellan olika grupper inom det muslimska samhället, men på gott och ont fokuserar filmen på munkarnas situation. Flera av filmens intressantaste scener skildrar relationen mellan munkarna på klostret och de muslimska byborna. De lever i en intim symbios och har lyckats nå en förståelse för varandra som sträcker sig långt över religionsgränserna. Kontrasterna mellan livet i klostret och omvärlden är i mångt och mycket det som får filmen att kännas levande.

När den växande hotbilden mot klostret alltmer tar över handlingen blir dessa scener sällsyntare och därmed försvinner också mycket av filmens vitalitet. Visserligen är munkarna i sig nog så intressanta, men fördjupningen filmen gör i deras gemenskap hämmas till viss del av en tilltagande sentimentalitet. Munkarna talar lite väl högstämt, de sjunger lite väl skickligt och ett par av dem ser lite väl gulliga ut. Det mäktiga bergslandskapet gör dessutom sitt. Det blir helt enkelt så vackert att det trots hoten utifrån känns en smula tillrättalagt. Och det är ju synd i en så fin film.

Johannes Hagman