Recension - Bio

I dessa tider, när allt fler människor världen över lever i allt större städer, har naturen återfått något av den symboliska status den hade under romantiken. Inte så att skogsmaskinerna skrotas och regnskogen räddas, det finns det alldeles för starka ekonomiska intressen som motsätter sig. Men även om inte naturlyriken nått ekonomins salar finns det gott om exempel på att den för alltid kommer att vara viktig inom konstens värld. Ett nutida exempel som hör hemma i den mörkare delen av känslospektrat är Lars von Triers kaosskildring ”Antichrist”. ”Trädet” är lite mer ambivalent än så.

I filmens korta prolog dör en fyrbarnsfar tillika äkta man av en hjärtattack vid foten av det jättelika träd som reser sig mot himlen intill familjens villa på den australiensiska prärien. Därefter tar den egentliga handlingen vid, den om de kvarvarande familjemedlemmarnas försök att leva med förlusten. Mamman, trovärdigt gestaltad av Charlotte Gainsbourg, blir mer eller mindre apatisk och den äldste sonen får tillfälligt ta över ansvaret för hushållet. Dottern däremot finner ett annat sätt att handskas med förlusten, och det är här trädet verkligen träder in i historien. Hon tycker sig nämligen förnimma pappans ande innanför den hårda barken som täcker den minst sagt robusta stammen. Trädet blir en ambivalent gestalt. Det kan ge tröst och värme men är inte sent att straffa den som visar illojalitet mot minnet av fadern. Om den fortsatta handlingen finns ingen anledning att orda om, den som önskar kan se själv.

Filmen har trots det intressanta upplägget en hel del problem. Den är för det första mycket konventionell i sin dramatiska struktur och det är enkelt att förutsäga nästa steg i upptrappningen. För det andra är den på tok för utspädd med en onödig sentimentalitet som tar sig uttryck i bombastisk musik, förenklade karaktärer och den lillgamla dotterns blänkande ögon. För trots ett fint bildspråk känns filmen alldeles för mycket som en välpolerad industriprodukt för att verkligen engagera. Men som sådan måste man väl ändå säga att ”Trädet” är sevärd, om än inte omistlig.

Johannes Hagman