Recension - Blu-ray/DVD
”I saw the best minds of my generation destroyed by madness, starving hysterical naked…”, är inledningen till den amerikanske beatpoeten Allen Ginsbergs diktepos ”Howl”, från 1955. Publicerad i diktsamlingen ”Howl and Other poems” året där på. Och det är i och med publiceringen som cirkusen drar igång, i ett prytt USA, stelt och vurmande om traditioner.
I och med utgivningen av diktsamlingen blev Ginsbergs förläggare Lawrence Ferlinghetti dragen inför rätta, och stod anklagade för att ha publicerat en ”obscen skrift” – just rättegången, som handlade om ifall dikten var obscen och oanständig, är filmen med samma namn som diktens hjärta och ljus.
Vad är egentligen litteratur? Ja, det är frågan som diskuteras i rättsalen, av professorer i engelsk litteratur, av luttrade kritiker på dåtidens mest framstående tidningar, samt av moralpredikande jurister. Å ena sidan finns den konservativa grenen av litt.vetare, som varken vill tillåta eller erkänna dåtidens nya litteratur. Men där finns också de som vill häva censur, som vill se en ny och mer liberal litteratur.
Just dessa spekulationer, om man får säga så, om vad som är litteratur, hur den uppfattas, vad som ger en text validitet et cetera, är filmens behållning – och är autentiska ord från den faktiska rättegången, dramatiserade på ett ställningstagande vis.
Dikten reciteras genom filmens gång, dels av Ginsberg själv (James Franco) i en källarlokal där det pimplas vin, men den gestaltas också genom tvivelaktiga animationer som liknar en dålig efterapning utav de animationer man finner i Ari Folmans animerade långfilm ”Waltz with Bashir”, samt dekonstrueras och analyseras av åklagare respektive försvarsadvokat under rättegången. Ja, det blir lite som ett litteraturseminarium.
Dikten kommenteras också av Ginsberg, i en dramatiserad intervju som ägde rum i dennes boning i samband med åtalet. Ja, och det blir till slut en film om dikten ”Howl” som regissörerna Rob Epstein och Jeffrey Friedman får ihop – poemet spelar huvudrollen, och det är just dikten som håller ihop en annars ganska ojämn och splittrad film, där allt för mycket vill berättas.
Annars bjuder ”Howl” på den vanliga historien om de kringflackande beatpoeternas ”poster boys”; trion Jack Kerouac – den djupt begrundande, Neil Cassidy – den pojk- och flicktokige och så själklart Allen Ginsberg – den komiske, och deras öden och äventyr i ett sedan länge förlorat Amerika, längs med ökenvägar, genom gamla indianstäder och ständiga sökande – efter … Ja, det är frågan.
Kommentarer