Recension - Blu-ray/DVD
Det är ofta som så med de här filmfestivalerna att filmer påminner om andra filmer från förra året. Man skulle mycket väl kunna snacka om en genre av filmfestivalfilmer. Ofta kännetecknas dessa av groteska inslag som våld, våldtäkt, prostitution och tuttar. Men det finns även en chans för lite snällare filmer som exempelvis skildrar ett exotiskt lands undergroundscen. Förra årets ”No one knows about Persian cats” introducerade oss till den förbjudna musikscenen i Iran. Detta år gör ”Microphone” detsamma för Egypten och Alexandria.
Ännu en likhet dessa filmer emellan är att de bägge är spelfilmer fast med verkliga band och musiker. Förmodligen hade det varit roligare med en mer renodlad dokumentärfilm, eftersom de narrativa inslagen bara står i vägen för själva känslan.
Det viktiga är istället pulsen och rörelsen, vilken man stundtals fångar på ett ganska bra sätt. Subkulturen man visar upp är väldigt street. Skateboardåkare, rappare, filmare och graffare möts på gatan där alla känner alla i en jättelik community av fritänkare. Musiken eller konsten är inte alltid den bästa, men dedikationen till den är alltid på topp.
Lite väl lång är filmen tack vare att man vill klämma med både en fånig kärlekshistoria och många musikframträdanden. Om man som jag redan sett många filmer under dagen är det lätt att börja vrida på sig den sista halvtimman. Men det är ändå vackert och rekomenderas. Det filmiska är inte framstående på något sätt. Men kärleken till konsten är så närvarande, staden som ett bultande hjärta, och slutligen- längtan därifrån och till någonting annat.
Kommentarer