Cemetery Junction

  • Speltid (min): 95
  • Tagline: Be Young. Be Free. Be Somebody.

Recension - Blu-ray/DVD

Ricky Gervais och Stephen Merchant är duon som gett oss de omåttligt populära TV-serierna ”The Office” och ”Extras”. Nu har de återigen slagit sina kloka huvuden ihop och har denna gång fått ihop en historia med mer seriösa ambitioner än deras tidigare alster, och i långfilmsformat dessutom. Det är absolut inte så att de helt lämnat humorn bakom sig i denna berättelse om arbetarklassungdom i 70-talets England, men den har anpassats efter filmens övergripande story snarare än tvärtom. Och man får väl på det stora hela säga att de har lyckats rätt bra i sitt uppsåt då filmen trots en hel del brister är värd uppskattning.

Det minst övertygande i ”Cemetery Junction” är kanske de klichéartade karaktärer som befolkar filmen. Vi får bland många andra möta arbetargrabben som inte kan sluta slåss, den tafatta och överviktiga killen man ska skratta åt, den rasistiska farmodern och den förtryckta hemmafrun. De skildras också ganska karikatyrartat och filmens räddning blir väl att den aldrig gör anspråk på samma sorts realism som exempelvis Ken Loach brukar syssla med. De tre vännerna i handlingens centrum vill något men vet inte vad och saknar energi att ta reda på det. Det gäller även Freddie som fått jobb på en försäkringsbyrå och drömmer om en ekonomiskt trygg familjetillvaro i framtiden. Men chefens dotter, som han dessutom råkar vara förtjust i, väcker drömmar om världen utanför de närmaste kvarteren.

Hade Göran Tunström fått det här materialet i sina händer hade han kunnat skriva en roman där klassperspektivet och de veliga ungdomarnas längtan bort hade fogats samman till en både insiktsfull och djupt gripande historia. Regissörsparet i det här fallet har inte riktigt den förmågan. Det är både intressant och underhållande men pubertal humor och alltför grova förenklingar står i vägen. Trots det är känslan av förändring och subtilt uppror mot det engelska klassamhället så pass stark att det lyser igenom bristerna och når fram ändå. Och Emily Watson är, trots en lite slarvigt skriven roll, helt fantastisk som hustrun till Freddies boss och mamman till hans kärlek. När ska någon ta till vara på denna en av vår tids största skådespelartalanger och ge henne en betydande roll med nyanser och svängrum? Det vore fan på tiden.

Johannes Hagman

Kommentarer