Recension - Blu-ray/DVD
Det finns regissörer som är nästintill totalt okända för en filmintresserad allmänhet men som har en trogen skara anhängare på internetcommunityn och internationella filmfestivaler. Sydkoreanen Hong Sang-soo hör med sina finurliga men vardagsgrundade relationskomedier till dessa och hans till synes simpla filmer diskuteras ihärdigt runt om på internet. Regissören har dessutom blivit riktigt produktiv och under de två senaste åren gett världen tre långfilmer, en kortfilm och en del i en episodfilm, varav inte en enda så vitt jag vet har visats i Sverige.
Festivalaktuella ”Hahaha” är den första film av Hong Sang-soo jag ser, men efter vad jag läst om honom tycks den i stort passa väl in i regissörens övriga filmografi. Trassliga kärleks- och vänskapsrelationer skildras med värme, humor och en dos ironi med hjälp av en filmstil som måste beskrivas som enkel och vardaglig. Naturligt ljus och enkelt foto präglar filmen men det faktum att de många dialogscenerna tillåts utvecklas i långa, obrutna tagningar tyder på en stilistisk medvetenhet. Ännu större intresse uppvisas för narrativa möjligheter.
Två män samtalar över ett aldrig sinande alkoholintag och berättar om varsin kärlekshistoria för varandra. Det är dessa återblickar som utgör själva filmen och ramberättelsen dyker bara upp emellanåt (lite för ofta) i form av korta, svartvita stillbildssekvenser där karaktärernas voiceover för filmen framåt. Det intressanta i kråksången är att deras berättelser överlappar och kompletterar varandra på ett sätt som de själva är helt omedvetna om. De har nämligen umgåtts i samma kretsar men trots det osannolikt nog undgått att stöta på varandra under tiden. Detta sätt att presentera handlingen på ger en extra dimension till den egentligen ganska likgiltiga historien.
Det som förutom de narrativa greppen får filmen att leva är utan tvekan de fina skådespelarna och den ständigt närvarande humorn. Karaktärerna är alla en liten smula skruvade, något som ibland väller upp till ytan och resulterar i en del underhållande känsloutbrott. Deras beteenden leder ofta till skratt från publikens sida, men det rör sig alltid om varma, medkännande sådana. Humorn är bred och vänlig, men fungerar faktiskt. För trots att karaktärerna framstår som ganska löjliga och fulla av plattityder kan man inte undgå att tycka om dem. Skådespelarna tillåter sig en del gester utöver det vanliga och de är samtliga övertygande som de losers de ofta är. ”Hahaha” är en mycket underhållande film med fin blick för karaktärer och intrikata situationer som trots sina nära två timmar aldrig känns långsam.
Kommentarer