Recension - Blu-ray/DVD

Vuxna Barn

En dag på åttiotalet, i den amerikanska staden Boston, följde Stephin Merritt med en klasskamrat hem efter skolan. Väl hemma hos henne fick han se hennes lillasyster Claudia Goson sitta och spela David Bowie sånger på pianot – resten är historia. Med tiden bildade de, tillsammans med Sam Davol och John Woo bandet ”The Magnetic Fields”, som släppt skivor regelbundet under de senaste två decennierna.

”Strange Powers: Stephen Merritt and the Magnetic Fields” är filmen om bandet, ja, eller främst om Merritt, denne mycket excentriske lilla man, med rösten och med orden.

Kerthy Fix och Gail O’Hara har under tio års tid följt bandet; på turné, till vardags och i studion. De har följt med till de utsålda teatrarna, till gaybarerna där Merritt skriver sina sånger, och till hans lägenhet – en studio med en säng, väggar klädda med en imponerande skivsamling, ukuleles i mängder, och garderober fyllda med instrument, ja, eller i alla fall saker som är till för att skapa ljud.

Och vilka ljud sedan. Att ha gått miste om albumet ”69 love songs” – som innehåller just 69 kärlekssånger, är att ha gått miste om en dimension i känslolivet.

Vänskapen, eller vad man nu ska kalla den, mellan Stephin och Merritt är filmens hjärta. Två människor som följts åt sedan de tidiga tonåren, som suttit på grässlätter i solen under långa sommarlov, som korsat USA i samma bil både en och två gånger. Ja, egentligen är de två stora barn. De utgör ena halvan av bandet, medan de andra bandmedlemmarna spelar i bandet, inget mer. De är inte vänner. Visst, det finns säkert stunder, men det är musiken som håller dem samman.

Merritt tycker inte om någon, troligtvis inte ens sig själv – och det är det som gör honom till en sann komiker, romantiker, novellist, berättare, och så klart till en verkligt stor sångskrivare.

Merritt avfyrar sina cyniska repliker, den svarta humorn är i somliga fall överväldigande, men gör det också omöjligt att komma honom in på livet. Visst, man får historien om att växa upp under åttiotalet, att flytta från stad till stad med sin hippiemamma, man ser honom sitta och bläddra igenom sina anteckningsböcker, men den sanna historien om honom uteblir. Han måste vara något annat också. Men under hans hud kommer man inte, men under ens egen hud kommer bandets musik.

Det är inget välgjort personporträtt, men det är i alla fall en strålande musikdokumentär som innehåller stora mängder humor, sanning och skönhet. Ja, och så bästa av allt: de där enkla, dumma men storslagna sångerna.

Viktor Andersson