Recension - Bio

Satt just och bläddrade i dagens upplaga av Alliansens Nyheter och såg att "The Good Heart" premiäras imorgon. Panik och skrik. Satte mig ner för att plädera. Men så fick jag syn på att recensionen redan var skriven för länge sen.
Det kändes lite som att hitta den kompletta versionen av "Metropolis" i en packlår i Argentina. Nu kan jag göra något annat med morgonen, tillexempel spela Icy Tower.
Här kommer texten:

Efter Nordiska Kulturrådets visning av ”The Good Heart” berättar Dagur Kari att han låter sina idéer marinera i ungefär tio år innan de slutligen är färdiga att filmas. Det är därför märkligt att filmerna känns som hopslängda på en eftermiddag i baren, och att inspelningen startat nästa dag.

Precis som tidigare verk är ”The Good Heart” inget under i berättarteknik, utan snarare en historia vi sett mången gång förr förtäljd på samma sätt. Två vilsna själar möts otippat i den stora staden och bildar en dynamisk duo. Vad som ändå gör denna film speciell är den perfekta rollsättningen. Paul Dano spelar hemlös misslyckad självmördare, och Brian Cox är den ensamma slusken till barägare. Detta radarpar går knappast av för hackor, de bägge genierna spelar på toppen av sina höga förmågor.

Det går heller inte att klaga på själva produktionen annat än att den är simpel och intetsägande. Filmens universum befolkas av ganska många lyckade skämt, sällsamma ögonblick och trevliga figurer. Men det avsaknas kvinnlig substans. En av filmens poänger må vara att baren är ett rum dit mannen går för att få vara ensam med sin manlighet, snarare än att finna någon av det motsatta könet. Men när man väl besvärar sig med att stoppa in en kvinna i filmen hade det varit kul att om hon inte bara var där som ett narrativt hinder.

Regissören säger också att handling inte är något viktigt element i hans filmskapande. Därför är det konstigt att hans film följer alla formmässiga konventioner som finns i boken, och dessutom gör det ganska dåligt. Manusbygget med dess planteringar och vändpunkter lär vara självlysande även för en total novis.

Men trots klagosången ska sägas att detta är en trivsam och oförarglig filmupplevelse som jag inte missunnar någon. Den som går och ser ”The Good Heart” lär knappast bli besviken. Tanternas skratt kluckade konstant genom hela filmen, och till och med jag gick ut i höstrusket med konkava läppar. Se den om inte annat för huvudrollsinnehavarna och deras sublima samspel.

Kim Ekberg