Recension - Blu-ray/DVD

Det var en bra tid sedan Captain/Admiral James T. Kirk i William Shatners gestaltning började brottas med allehanda pälsgubbar som man stötte på under sina exkursioner i yttre rymden. Kirk åkte omkring i den rätt tvådimensionella USS Enterprise ihop med ett gäng udda människor och humanoider i sin besättning och lyckades rädda jorden från undergång fler än en gång. TV-serien skapade en lojal anhängarskara som identifierade sig med sina hjältar och följde alla 79 TV-avsnitt med stort intresse. Dessa åskådare, trekkies, utgör än idag ett av världens största fanclubs och har i stor grad medverkat till att serien om ”Star Trek” blivit såväl långfilm som historia.

Det var tid att göra långfilm. Den första hette, fyndigt nog, ”Star Trek: The Motion Picture”, och var en ganska intressant upplevelse såväl visuellt som tankemässigt. Datatekniken förvandlade rymdäventyren till stora äventyr och pojkarna på ljudlaboratorierna knåpade ihop alldeles enorma ljudupplevelser jämfört med vad TV:n hade presterat. Långfilmerna duggade sedan i maklig takt, alla rätt intressanta på sina sätt och man hann med hela 7 stycken innan Shatner menade att nu får det vara nog.

Visst, William Shatner tröttnade på sin roll som den förståndige rymdbefälhavaren och skapade med sitt löfte om att sluta en lätt panikartad stämning hos producenterna. Å andra sidan, vem vill spela samma karaktär hela sitt liv? Inte Shatner! Med tanke på att han vid sidan om drev med sig själv, gjorde mindre, ofta självsatiriska, cameoinhopp i diverse filmer och var på råga en hyfsat läst författare (TEK Wars etc…) så sket han blankt i vad producenterna sa och tyckte.

Produktionsbolaget beslöt sig för att fortsätta serien utan Shatner. Man skippade hela Kirks besättning, flyttade händelserna ett par hundra år fram i tiden, ersatte den gamla, många gånger förstörda USS Enterprise med en förbättrad version och installerade i kaptensstolen en viss Captain Picard, Jean-Luc. Denne gestaltades av skådespelaren Patric Stewart, som till skillnad från William Shatner var en ”riktig” skådespelare. En erkänd Shakespeare-tolkare från England! Picards besättning bestod, även de, utav mera mångfacetterade individer än Kirks motsvarande. Visserligen var Kirks besättning legendariska, men nu ville man pröva på något nytt. Och då hade man skapat ”Star Trek: The Next Generation”. Genomslagskraften var enorm och långfilmerna tillverkades igen. Hurraa!

Efter ”Star Trek: The Next Generation” har man hunnit med ”Star Trek: Deep Space 9” och ”Star Trek: Voyager”, men ingen av dessa har kommit i närheten av Picards äventyr. Ja, Captain Picard och hans gäng har hunnit med hela 3 långfilmer vara en ihop med en pensionerad Kirk, inklusive tidsförskjutningar och rätt märkliga intermezzon. Allt ska man se ennen ögonen trillar ur skallen!

Nu kan man alltså köpa DVD:n med Picardgängets senaste äventyr från 1998 och i ”Insurrection” tvingas man välja mellan samvete och ren förtjänst. Det är intressant att se, att där de tidigare filmerna koncentrerade sig på rymdaction med små betänkligheter har ”Star Trek: Insurrection” och den eminenta föregångaren ”First Contact” begåvats med ett rätt bra manus där man vid sidan om all action funderar kring händelserna med moraliska, politiska och sociala aspekter. Detta gör att de minsta i familjen inte hänger med, men att vi större får en mera behaglig filmupplevelse. Men faktum är att ”The Next Generation” har faktiskt nominerats för en Emmy för bästa drama!

Nåja, ”Insurrection” är en mycket livfull film om ett hotat paradis, där de sparsamt blodiga actionscenerna varvas med en bra dialog, en massa obegripliga rymdtermer (det stör inte) och varm humor. Man trivs med att se den och det blir aldrig långtråkigt. Ljudet och bilden är båda av yppersta kvalité och de digitala effekterna är bland det bästa man kan se. Ibland, trots att jag ser kolossala mängder av FX-film, så låter jag mig imponeras nåt så in i helvete! Nu blev jag det… och jag blev det vid ”First Contact” också. Två filmer som en FX-fantast inte kan låta bli att se. Dessa nämnda 2, tillsammans med Star Wars: The Phantom Menace, ”Lost in Space” och ”The Matrix” utgör idag det bästa man kan se i audiovisuell mening (förutsatt att man har rätt utrustning). Jag ÄR imponerad! Oj, oj, oj!

DESSUTOM har den gode regissören Jonathan Frakes, som f.ö. spelar Picards förste officer, behagat våra ögon med ett vackert berättad story och då fotografen Matthew F. Leonetti begåvat oss med ett fantastiskt foto så blir slutbetyget mer än mycket bra. Leonetti, som har ett 60-tal filmer bakom sig, är en mycket duktig fotograf. En annan duktig hatverkare är Jerry Goldsmith som gett oss ett underbart soundtrack. Han har varit med förut, han med.

På tal om Jonathan Frakes, så uppskattar man hans talang så mycket att man pröjsat honom för att regissera ”Total Recall 2” (2002). Bara en sån sak!

Att vara en ”Star Trek” fantast och att kunna uppskatta dessa filmer kräver att man kan acceptera saker som inte egentligen är möjliga. Eller? Man måste vara öppen i sinnet och ta filmen som en upplevelse snarare än en källa till grubblerier eller andra djupa funderingar. Om man kan göra detta, så garanterar jag en fantastisk filmupplevelse.

Jan Ahlgren