Recension - Bio

Alexandre Aja har återigen gjort en remake på en gammal 80-talsskräckis. Denna gång är det Joe Dantes "Piraya" som han våldfört sig på. Visst, nu står visserligen Joe Dante som executive producer i filmens eftertexter. Men det gör även Eli Roth. Och att Roth har haft ett finger med i spelet säger en hel del. Vad Joe Dante tycker och tänker om Roth kan jag bara spekulera i, men jag skulle anta att det knappast är respekt och vördnad han känner inför skräckfilmens nutida guldpojke. Men, detta är bara spekulationer. Låt oss bli konkreta och sakliga.

Jag har inte sett Dantes "Piraya", och kan dessvärre inte jämföra filmerna emellan. Remaken är hur som helst en blod- och tuttfest. När bildrutan inte är fylld av människoätande fiskar som kalasar, så är den fylld av kvinnobröst med tillhörande kroppar. Historien kretsar kring en tonårspojke som fått i uppdrag av sin mor att passa sina småsyskon under spring break. Han lyder såklart inte, och sticker iväg på en båt för att scouta inspelningsplatser till ett litet porrfilmsteam. Vi får följa pojken, hans småsyskon och deras moder (Elisabeth Shue i en otroligt trång polisuniform) när festen kraschas av hungriga fiskar. Det dröjer inte länge förrän hela sjön är färgad röd av alkoholhaltigt tonårsblod.

Aja gottar sig i själva huvudattacken där han bland annat låter Ving Rhames försöka lösa situationen genom att dra en båtmotor genom vattnet tills han inte längre har några ben att stå med/på. Skadorna som fiskarna orsakar ser inte ut som andra sår på film, kroppar blir mutilerade på nya sätt. Benen är kvar, men inälvor och muskler är borta. Skadorna kanske kan hålla vissa gorehounds humör uppe, men för gemene man blir det tröttsamt innan de snygga och roliga förtexterna (som föregås av en scen där Richard Dreyfuss blir upptuggad) flytit förbi

Skräckfilmen befinner sig i ett stakande kristillstånd, vilket förmodligen är resultatet till alla remakes, alla hoppa-till-effekter och all tortyrporr. James Whales poesi finns inte kvar, Dario Argentos färger finns inte kvar, Mario Bavas ljussättning finns inte kvar, Joe Dantes satir finns inte kvar och Takashi Miikes sjuka mix av humanism och sadism är alltför sällsynt. I "Piranha 3D" finns det knappt några riktiga kroppar kvar, allt är plast och silikon. Låt oss vara sentimentala och sörja skräckfilmen. Genren har bjudit på något av det bästa bildberättandet i filmhistorien. Numera har den reducerats till slakt, och "Piranha 3D" är ett utmärkt exempel på vad 2000-talets skräckfilm består av. Den är blodig, sexistisk, överfylld av intertextuella skämt och referenser (utan att vara självreflexiv) och tråkigt enformig.

Stefan Ramstedt