Recension - Bio
En av universums stora frågor är vem som ser något värde i skådespelaren Ben Affleck, och varför?
Onekligen är de ganska många, eftersom han dyker upp om och om igen.
På gamla dar har denna kufiske figur även gått och ställt sig bakom kameran om vartannat. Han följer nu upp succéerna ”Gone Baby Gone" och ”I Killed My Lesbian Wife, Hung Her on a Meat Hook, and Now I Have a Three-Picture Deal at Disney” med en bankrånarrulle av episka mått.
I huvudrollen ser vi ingen mindre än stjärnskådisen Ben Affleck, som arbetar hårt med att sänka ett redan värdelöst manuskript. Tillsammans med två lika anonyma tjocknackar bildar han en björnliga som rånar banker och lever rövare. Men allt är stadens fel, uppfostrans framför arvets. Innerst inne är mannen med stjärthakan en riktig mjukis som vill nosa i nacken och spela sällskapsspel med brieost och vin. Självklart blir han kär i det vittne han ska tysta ner, vilket innebär dubbeltrubbel. Ska hon få reda på att han är en bankrånare, och kommer hon i så fall kunna leva med det?
Till och med en säck bakpotatis kan förutse filmens sista scen när Ben flytt med kosingen till en strand med ständig solnedgång, fått en ledig skäggväxt, och som voice over läser snyftande brev hem till frugan.
Detta är en okonventionellt konventionell film i den mån att den travesterar på samtliga sista-stöten-klyshor som någonsin sett dagens ljus. Scen staplas på scen av trötta stapelvaror, och bara själva Afflektionsvärdet kan för mig förklara någons intresse för denna film.
Men inget kan förklara Afflektionsvärdet.
En timma och femtio minuter in i filmen kommer filmens enda svarta karaktär in i rummet, säger ”I'll secure the garden”, och går ut igen.
Men det är egentligen ingen som diskrimineras mer än vanligt. Det är blott ett gäng stereotyper som vandrar runt och gör stereotypa saker. Kvinnorna är som hinder för de grymtande männen att spänstigt försöka ta sig över. Det finns en polis också, han är likadan som alla andra fast dum.
Man ska känna sympati för skurkarna, men gör det inte. Man känner inte heller sympati för de onda och därför blir det hopplöst tråkigt. Jag sitter bara och hoppas på att alla ska dö så man får gå hem någon gång. Men filmen håller på i flera timmar, åtminstone två, och benen sprattlar och hjärnan tänker på annat.
Varför finns det inte någon spolknapp på biofåtöljen så att det kan bli fastforward om tillräckligt många trycker? Fast då hade det ju snarare blivit rewind istället eftersom alla verkar älska det här så mycket. Vissa dagar blir jag helt enkelt inte klok på människorna.
”The Town” går upp på bio en onsdag. Det brukar bara fina filmer få göra. Ungefär som att gå upp på juldagen. Det här är ingen fin film. Det är en film som kommer direkt till dvd, och som man hyr om man glömmer att tänka i ICA när man hyr film, och inte orkar se längre när chipsen har tagit slut.
Och slutligen.
Ingen recension av denna film lär väl vara komplett utan att man nämner ”Heat”.
Kommentarer