Recension - Bio

Det nya årets första bioupplevelse visar sig vara en oangenäm sådan.

I morse valde jag mellan att stanna kvar i sängen, eller att gå och se ”Little Fockers” på pressvisning. Ett val enkelt för en sansad människa, men mitt ansvar som obetald kritiker måste gå före viljan att ha det lite trevligt. Det är ju min uppgift att vägleda folket bort från filmisk avföring som detta, så vi inte tvingas se ännu en trött film om den måttligt roliga familjen ”Focker”.

För några var ni som trots allt tyckte att det var en god idé att se den första uppföljaren. Kanske lockades ni av duon Streisand/Hoffman som adderats till soppan. Låt er därför inte luras än en gång av namn som Harvey Keitel eller Laura Dern. Att säga att skådespelarlistan inte är imponerande vore därför en lögn. Men därmed får vi det bekräftat att bra skådisar inte automatiskt gör en bra film.

Dessutom är de flesta på dekis. Dustin Hoffman har, som det så roligt hette i en bra film från i fjol, gjort sina tänder vitare och sin hud mörkare. Owen Wilson dock, är alltid Owen Wilson. Till och med i denna sörja lyckas han vara sig själv.

Men annars så är det långt mellan skratten. Det är en förvånansvärt torr film, som förlitar sig på att sina stenåldersvärderingar ska ge den kraft. Sexistiska och kristliga ideal haglar helt ogenerat och utan ironi. Och så plötsligt, helt opåkallat, har man stoppat in någon snuskighet som man ska skratta åt. Det spys, blod sprutar, Ben Stiller sticker Robert De Niro i kuken och stoppar in en slang i baken på en tjockis. Jag förstår inte hur en och samma publik kan tänkas lockas av dessa två huvudingredienser.

Syndast är det om gamlingarna. De Niro som en gång var bland de största, får nu springa runt i mjukisbyxor med stånd och snubbla i bollhav. Är det så det ska behöva bli att bli äldre vill jag gärna att man avlivar mig vid femtio. Ungefär som Bröderna Cartwright skulle ha avlivat en lidande häst med bruten nacke i öknen.

Det händer i princip ingenting i filmen. Det bråkas och tjivas lite grann, men allt blir bra igen utan några vidare komplikationer. Dråpligheterna följs av direkta försoningar, så att ingen i publiken ska behöva känna sig orolig ens under en scen. Som om det vore någonting dåligt om det skulle gå dåligt. Hela filmen hoppas man på att Ben Stiller ska ta sig samman och bara sätta på den kåta Jesica Alban som går omkring och bara ber om det. Bara för att han någon gång ska öppna ögonen och se sitt miserabla familjeliv.

För är det meningen att man ska känna någon slags sympati för Ben Stiller har man sannerligen misslyckats. Gaylord Focker är en av världens mest trista figurer, till och med när han anstränger sig. Hans fru är om möjligt ännu tråkigare i de två scener hon säger nåt. Och så två äckliga hollywood-ungar som grädde på moset. Varför göra tre filmer om något sådant? Och att allt sedan går bra, det är som ett hån mot hela skapelsen.

Kim Ekberg