Recension - Bio
Man kan ju bli trött auteurperspektivet som förklarar en films uppkomst med en enda mans (sällan kvinnas) snille. Men för att på något sånär intressant sätt kunna plädera ”Green Hornet” krävs det nästan att man utgår från upphovsmannen Michel Gondry, för annars finns det i ärlighetens namn inte mycket anmärkningsvärt hos filmen.
Filmen rätar in sig i ledet av superhjältefilmer där den maskerade välgöraren tas ner på jorden i form av en helt vanlig nörd. Upplägget är förvillande likt filmen ”Kick-Ass” som jag inte har sett, men som förmodligen och förhoppningsvis är en bättre film. Filmen är också en remake på den gamla teveserien med samma namn. Varför man gör en remake är svårt att göra på. Men det är också svårt att svara på varför man gjort den här filmen överhuvudtaget. Behöver mänskligheten ännu en ironisk actionfilm där en sak sprängs i varannan scen och någon drar ett penis-skämt i varannan?
Filmen skulle med ett fåtal undantag kunna vara regisserad av vem som helst i hela världen istället för Gondry, med samma slutresultat. Denna film hade på förhand utsikterna att bli en charmig handgjord film som bryter mot trenden av data-effekter. Men faktum är att Gondry bara i ett fåtal scener använder sig av de kameratekniker han under sina år som musikvideoregissör och filmskapare utvecklat. I resten av filmen är det ful och själlös cgi som gäller och ändlöst tråkiga actionsekvenser som aldrig vill ta slut.
Skådespelargänget består av sådana som alltid gör samma sak, och så även här. Christophe Waltz repriserar sin skurkroll från ”Inglorious Basterds” på ett förvånansvärt exakt sätt. Snacka om att lägga sig själv i ett fack. Världens opersonligaste skådis Cameron Diaz gör en av de mest enkelspåriga icke-roller jag någonsin sett på bio (frånsett det faktum att hon inte blir ihop med Seth Rogen på slutet).
Hollywood har fått sin egen ”Kopps” i denna outhärdligt långa och tramsiga film. Extra stor blir besvikelsen eftersom det faktiskt fanns rum för någonting fint här. Det homosociala förhållandet mellan Green Hornet och hans namnlöse hjälpare, lämnas exempelvis outforskat.(Precis som i regissörens föregående ”Be Kind Rewind” där en liknande manlig kompisrelation skildrades) Likså görs allt det estetiska, som bara är svart och stål så långt ögat kan nå.
Om man vill ha det lite roligt kan man passa på att jämföra Gondrys konstnärliga utveckling med den hos spelproducenten Tim Shafer. Dessa bägge digniteter har gått från hjärtlig humor till kapitalistiskt trams. Det går till och med att jämföra film för spel:
”Full Throttle” - ”Human Nature”
”Day of the Tentacle” - ”Eternal Sunshine...”
”Grim Fandango” - ”Science of Sleep”
”Psychonauts” - ”Be Kind Rewind”
”Brütal Legend” - ”Green Hornet”
Det är tråkigt att detta forna snille nu ger oss detta filmiska avfall att ta hand om. Den eviga tonåringen har visst blivit tretton, vill ha pengar, och tappat sin barnsliga charm någonstans på vägen.
Kommentarer