Recension - Bio
Tillbaka på Bio Rio, Hornstull Stockholm: nyp mig i armen, jag tror jag är på filmfestival igen! Uppe på duken visas nämligen den Svenska filmen ”Odjuret” som besitter alla kännetecken för en festivalfilm. Molltoner och vindspel på korniga melankoliska bilder av ungdomar som scen för scen bryts ner av våld, sex och förnedring. Men det är ingen mardröm jag befinner mig i, utan de goa gubbarna i götet har varit vänliga nog att skicka över en film från sin egen festival.
I ”Odjuret” har den populära genren lantsortsförakt (”Farväl Falkenberg”, ”Man tänker sitt”) fått rejäl tillökning. Tesen går som vanligt ut på att småsamhället bryter ner de invånare som inte flyr därifrån i tid, och gör dessa till antingen viljelösa nickedockor eller psykopatiska våldsmän. Jag kommer från landet, men jag har varken svanktatuering, halsar red-bull eller slår grannarna med en paddel i huvudet för det.
Dags att antaga. Jag antar att sådana här filmer tillkommer då någon från en liten ort flyttar till en större ort för att exempelvis gå en filmskola. Ett par tre år går, och X ser på ”Gummo” och läser Nietzsche's greatest hits. Sedan återvänder X och gör en nedsättande film om sina polare som varken har sett ”Gummo” eller läst Nietzsche's greatest hits.
Men bara för att man byter sitt akvarium mot ett lite större blir man inte automatiskt bättre än någon annan. Att sparka nedåt och slicka uppåt är dock ett drag som bättre än något annat kännetecknar människan. Jag känner den klibbiga tungan som försöker få mitt gillande genom en ”dokumentär” stil och bilder grovkornigare än Skippy's jordnötssmör.
Men det är knappast tekniska aspekter som får detta att vara det värsta jag sett sen ”Machete”. Även om det känns tröttsamt och väldigt gjort att låta kameran följa efter ett gäng bakhuvuden i en och en halv timma, är det själva innehållet som är det verkliga nackskottet. Skådespleriet är inte heller någonting att skämmas för, kålsuparna är istället den manliga genikulten av förståsigpåare med Martin Jern och Emil Larsson i spetsen. Även med en blomma kan man peta någon i ögat. Det känns som att man har lurat alla inblandade, och nu försöker lura den som ser filmen.
Skåne är redan pissat på så det räcker, bara dialekten är på film och tv synonym med antingen främlingsfientlighet eller buskiskomik (snart även möjligtvis i en dödlig kombination). I ”Odjuret” finns det mycket lite lättnad eller komik. Jag räknar det till en scen där vindspelet byts ut mot en dur-baserad komposition. Dock skrattar man mycket ändå, eftersom någon har trott att någon skulle vilja köpa den här obarmhärtiga nattsvärtan. Det uppstår någon slags sjuk ”The Office”-komik ur scener som den där en ung tjej går på pole-dancing-audition och avfärdas som för osexig. -"Jag tror inte att du vill knulla med mig, och det är liksom själva tanken med det här."
För visst förstår jag att det finns ondska i världen, att det finns våld och misär. Men jag hoppas ingen, liksom filmens karaktärer, lever en tillvaro så fri från ljuspunkter. Kanske är det menat att vara en slags upphöjd realism precis som den Marcel Carné ägnade sig åt. Poetisk white-trash, möjligtvis uppfunnen av Lukas Moodysson. Men det kommer aldrig att bli intressant att se en osympatisk person göra osympatiska saker i en osympatisk värld.
”Odjuret är en film om den övergivna unga underklassen som gör precis vad den förväntas göra - haverera i kriminalitet. Och om två utstötta flickor som gör vad som förväntas av dem - att bli offer för mäns våld.”, står det skrivet om filmen i pressmaterialet. Så:
”Den övergivna unga filmrecensenten gör precis vad den förväntas göra- sätter en fet jävla etta.”
Kommentarer