Recension - Bio
Rumänska Filmdagar är i skrivande stund i full gång. Årets huvudnummer är Cristi Puius "Aurora" som hade sin Sverigepremiär under Göteborgs filmfestival. Men nu kan även de förbisedda stackars stockholmarna se denna film under minifestivalen på Zitas dukar. "Aurora" är film nummer två i Puius svit Sex berättelser från Bukarests utkanter. En idé som självfallet kommer från Éric Rohmer. Och precis som hos den gamle mästaren är "Aurora" väldigt nedtonad. Men där slutar dessvärre likheterna.
Puiu hade den dåliga smaken att erbjuda sig själv huvudrollen. Och den ännu sämre smaken att faktiskt tacka ja till erbjudandet. Att Puiu bara är kapabel att göra endast ett ansiktsuttryck har jag inga problem med, de flesta av oss ser nog rätt odramatiska ut när vi går runt och känner oss lite molokna. Men en skådespelare arbetar inte bara med röst och ansikte. Och det är här Puius stora misslyckande ligger. I en intervju i DN sade Puiu att han var tvungen att sparka fyra fotografer under inspelningen av "Aurora". Anledningen till det var att de "började komponera bilderna", men den narrativa filmen i stort sett bygger på att rama in kroppar. Så än så länge har vi ett fotografi som är helt ointressant att titta på, och ett ansikte man är trött på efter två minuter. Puiu gör det svårt för sig. Dessutom ska vi bevittna dessa två saker i tre hela timmar.
"Aurora" är en studie om en miserabel man. Denna miserabla man går runt och gör helt vardagliga saker. Visar kuken i duschen, siktar med ett gevär mot huvudet etc etc. Emellanåt lyssnar han lite på andra miserabla människor som klagar och klagar om att de inte tycker om att städa, eller varför hon/han måste göra allt själv. Det finns nog inte en scen utan att någon klagar på något eller någon. Bukarests invånare porträtteras som antingen psykopater eller klagare, vilket både underförstått och ignorerat måste bero på Rumäniens förflutna. Puiu lyssnar alltså, och observerar vad som händer omkring honom. Trots att han har Camus och Dante i bokhyllan, och Bowie på stereon verkar han dock vara helt ointresserad om vad som pågår. Slutsatsen som han drar (att han måste skjuta alla med sitt gevär) är ett barns slutsats. Och visst, Puiu har färgpennor i sitt skrivbord och hans faderskomplex blir tydliga när han får syn på att hans mors nya man använder hans pappas morgonrock, och väser till honom: "Måste du använda pappas rock?"
Minst lika ytligt behandlas alla de övriga idéer Puiu drar in i denna film. Och sättet han filmar på (långa tagningar, genom dörrar, naturalistisk ljussättning) är så simplistiskt och klyschigt att man gärna hade kvävt sig själv med popcorn bara man hade kunnat köpa några på en "kvalitetsbiograf". Under visningen försökte jag klistra på Charles Bronsons ansikte över Puius i hopp om att filmen skulle bli intressantare. Och trots att Puiu påstår att "Aurora" är en slags protest mot filmer där människor dödas, är det svårt att se några ideologiska skillnader mellan denna film och något med Bronson (eller Scorseses/Schraders "Taxi Driver" för den delen). Men skillnader finns och det är vad som gör "Aurora" till en ypperligt ointressant film om en förvuxen baby, och "Taxi Driver" till en både intressant och motbjudande film om fascism.
Kommentarer