Recension - Bio

Sverige fortsätter att pumpa ut personporträtt av "udda" personer. De två filmerna om några av invånarna i Vinslöv och Filip och Fredriks "Hundra höjdare: Sveriges skönaste människor" är två exempel på hur det kan se ut. Filmskaparna bakom "Kokvinnorna" har tidigare gjort "Hästmannen", en film som är väldigt lik deras nya film. De två kvinnorna som i mina ögon föga smickrande betitlats Kokvinnorna är Inger och Britt. Två mjölkbönder som arbetar på det traditionella/gammalmodiga viset handmjölkning. De har en liten gård någonstans i Hallands idylliska skogar. En av filmens upphovsmän, Peter Gerdehag, är inte bara dokumentärfilmare utan även naturfotograf och han skildrar miljöer på ett vackert men något klyschigt vis. En blomma med lite dagg blåser lätt i vinden. En liten sparv hoppar runt vid en vattenpöl och dess reflektion i vattenytan fångas i Gerdehags digitala kamera.

Filmerna inom genren personporträtt fångar sällan mitt intresse. Nu har jag visserligen inte sett Pedro Costas film om Straub och Huillet eller hans film om Jeanne Balibar. Och den enda filmen inom genren jag värderar högt är Philippe Garrels "Les Hautes Solitudes". De personporträtt som verkligen är porträtt och inte är dokumentär om något annat (som exempelvis "Hr: Landshövding") brukar oftast vara lite småfina men också avskyvärt meningslösa.

Men det jag verkligen ogillar med vad det svenska personporträttet är att det hela tiden finns något "freak-showigt" över den. Filip och Fredrik behandlar de porträtterade helt utan vördnad. Vinslöv-filmerna är förmodligen ännu värre medan det bara är vissa partier av "Kokvinnorna" som känns som respektlös exploatering. Men Gerdehag visar också ett intresse av att filma något som håller på att försvinna. Det äldre samhället är på väg att dö ut. Tur är det väl då att man kan använda en kamera och dokumentera det som är dött. Men filmens politiska aspekterna undertrycks ständigt av att man måste bevittna en gammal tant stå i köket och dansa dansband med sig själv, bara för att det är sådant publiken vill se och skratta åt/med(?).

Stefan Ramstedt