Möte i Toscana

  • Svensk titel: Möte i Toscana
  • Originaltitel: Copie conforme
  • Release (Bio): 2011-03-11

Recension - Bio

Iransk films främste auteur, Abbas Kiarostami, har tagit med sig Juliette Binoche på solsemester till Italien, och spelat in en film som faktiskt kommer att visas på bio i Sverige. PR-gänget har tagit tillfället i akt att marknadsföra filmen som en solig smörfilm vid namn ”Möte i Toscana” och Binoche provar örhängen på postern. Missledande kan tyckas, men säkert ett lyckat drag sett till den empiriska framgången med att ge den svenska titeln en geografisk touch. Kiarostamis tidigare filmer heter ju exotiska saker som ”Under olivträden” och ”En smak av körsbär”, så man kan ju bara se detta som en fortsättning på traditionen.

Man känner igen Kiarostami i filmen, även fast han har bytt land och språk. Hans bildberättande är precist och utan krimskrams. I filmens inledning möter vi en brittisk författare som får uppvaktning av en antikhandlande fransk kvinna bosatt i Toscana. De ger sig tillsammans ut på en solig söndagstur i Toscanas närområden. Det känns mycket som att man tittar på ännu en installation av Richard Linklaters ”Before Sunrise”-serie. Dessa två intellektuella diskuterar grundläggande filosofiska tankar, men främst problematiken kopia gentemot original.

Inledningsvis tycker jag att filmen är för centrerad kring just denna frågeställning, och att den dessutom hanterar sin sak på ett ganska valhänt sätt. Skådespeleriet känns lätt distanserat, även frånsett språkförbistringarna. Jag känner att man borde ha dragit nytta av den gamla pamfletten ”show not tell” istället för denna vurm för ändlöst babbel.

Men ungefär halvvägs in i filmen tar händelserna en ny oväntad vändning som ger den makliga upptakten mening och tyngd. Filmen är, utan att avslöja för mycket, uppdelad i två satser. Dessa två delar motsäger varandra, och den ena gör den andra omöjlig. Det är när dessa ställs mot varandra som frågan om originalitet och reproduktion får en verklig kraft. Det blir tittarens arbete att fastställa vilken del av filmen som är värd mest; vilken som är verklig och vilken som är ett rollspel. Det faktum att det är en film (en kopia av verkligheten) vi tittar på skänker paradoxen en välbehövlig dos av ironisk absurditet.

Men även om man inte bryr sig om att förkovra sig i filmens tankelekar, går det utmärkt att titta på den som det ”Möte i Toscana” som marknadsförarna låtsas att det är frågan om. Mot slutet gestaltar skådespelarna skickligt en relation som sällan skildras på film. Inget av porträtten känns undflyende eller insmickrande, utan som ett stycke osminkad mänsklighet. Det är svårt att sympatisera med någon av parterna, men också omöjligt att avfärda dem. Deras svårigheter att nå varandra, fastän de vill, är en hjärtskärande lovsång till tvåsamhetens nödvändighet och omöjlighet. Filmens tagline ”en genuin kärlekshistoria” känns sann på mer än ett sätt.

Kim Ekberg

Kommentarer