Recension - Bio

"Norwegian Wood" är baserad på Haruki Murakamis bok med samma titel, och handlar om en karaktär så underutvecklad att man hittar mer stoff för en psykoanalys hos Linus på linjen. Jag har inte läst Murakamis bok (och har inga intentioner att göra det) så jag har ingen aning om felet ligger hos Murakami, Anh Hung eller skådespelaren Kenichi Matsuyama. Filmen är en klassisk uppväxtskildring. Huvudkaraktären är en ung man med smak för litteratur och kvinnor. En beskrivning som även passar in på Antoine Doinel, filmens främsta "uppväxare", men "Norwegian Wood" ligger i själen närmare "Bert" än något Truffaut har gjort.

Precis som i en av förra årets sämsta filmer, "En Enda Man" springer karaktärerna i "Norwegian Wood" runt i vackra miljöer, iklädda lika vackra kostymer, och de registreras lika vackert av Anh Hungs fotograf Ping Bin Lee som även brukar arbeta med Hou Hsiao-Hsien. Bin Lee använder sig till stor del av två olika bilder. Den långa svepande tagningen och närbilden. Närbilderna innehåller oftast ansikten som gör grimaser eftersom kropparna de sitter på har sex. Och de långa svepande tagningarna innehåller oftast någon som dreglar och tittar ut över havet.

Att Luc Moullet hade rätt när han sade att "en kameraåkning är en fråga om moral" är något som Anh Hung tydligen inte förstått. Han skildrar allt precis likadant, oavsett om det är vackert eller hemskt. Men denna moraliska aspekt känns inte ens värd att ta upp när Anh Hungs stil är mer provocerande för att den är tråkig än för att den är omoralisk. Precis som Anh Hung inte verkar förstå hur man hanterar bilder verkar han inte heller förstå hur man hanterar ljud, eller i alla fall inte musik. "Norwegian Wood" har en ljudläggning som liknar televisionsreklamens där en låt börjar, spelas femton sekunder och (om man har tur) tonas ut.

Detta är (än så länge) min röst till årets sämsta film. Jag önskar Tri-Art bättre lycka nästa gång.

Stefan Ramstedt