Recension - Bio

“Miral is a red flower. It grows on the side of the road. You've probably seen millions of them."

“Miral is a red flower. It grows on the side of the road. You've probably seen millions of them."

“Miral is a red flower. It grows on the side of the road. You've probably seen millions of them."


Slutade det inte vara roligt andra gången, gjorde det garanterat det den tredje. Inte nog med att det sägs tre gånger i filmen, står det även på pränt som ett förord i pressmaterialet. Man var väl helt enkelt nöjd.

Mannen i morgonrocken, Julian Schnabel, är tillbaka med ett nytt konstverk av filmisk natur. Man börjar ana en trend så här efter fyra filmer, förstå formspråket och ämnesvalen. Som vanligt är det baserat på gripande händelser ur verkligheten, gestaltade med hjälp av en fladdrande kamera och Tom Waits allra smörigaste spår.

”Miral” är baserad på en bok med samma namn och handlar om ett gäng palestinska kvinnors öden, sammanlänkade av ett hem för föräldralösa barn. Historieberättandet varvas med dåligt upplösta tv-bilder av politiskt viktiga händelser av konflikten, så att även den som bott i en lada de senaste sjuttio åren ska kunna hänga med i handlingen. Schnabel har själv sagt att detta inte är någon politisk film, vilket man enkelt kan ge honom rätt för. Även om filmen fokuserar på palestina är man noga med att ständigt påpeka att även den andra sidan består av fredsälskande människor. Denna fega inställning gör den historiska inramningen meningslös, och man undrar vad den egentligen är tänkt att handla om.

Kärlek är ett tema, både medmänsklig och sexuell. Men filmens relationer känns lika döda som dess karaktärer, och det är svårt att finna motivation i tittandet. Det finns inget tuggmotstånd utan bara en räcka händelser som förväntas engagera i sin blotta sentimentalitet. När någon dör (och det händer mången gång)späs det på med Laurie Andersons kusligt intetsägande originalmusik, men jag lämnas chockerande oberörd.

Filmen ser och känns ganska billig av någon anledning. Musikläggningen är svag, och dess titles ser ut att vara tillagda av en fjortonåring eller Jean-Luc Godard. ”Miral” har annars känslan och formen av en Hollywoodproduktion, undantaget den ”poetiska kameran”. Folk snackar engelska med brytning, och behöver inte nödvändigtvis komma från det land de uppges komma från. Indiern Freida Piento passerar som palestinier bara för att hon råkar vara någon procent mörkare i hyn är Willem Dafoe. Jag bara väntar på att Alec Guiness ska kliva fram bakom ett hörn med skägg och turban.

Så trots många duktiga inblandade och hög ambition, kan jag ändå inte ge den här filmen godkänt. Det brister i trovärdigheten när ett gäng fotomodeller knatar runt med stomatol-leenden och pratar om sitt folks lidande. En tråkig typ av undflyende biopics som får alla historiska händelser att framstå som en och samma. Det känns som att jag sett den här filmen tusen och en gång tidigare.

Kim Ekberg