Recension - Bio
Jag gjorde ingen närmare research innan ”I am number 4”, min vana trogen. Titeln var svårtydd i mina öron och ännu obegripligare var postern med en backstreetboys-kille med blåa lysnade händer. Inte mycket klokare blev jag när den drog igång. Kameran påbörjar en sömlös datorgenererad inåkning från rymden, ner på jorden, in i djungeln och in i en hydda. Regissören DJ Carusos tidigare film ”Disturbia” var en tonårsversion av ”Fönstret åt gården”, och Hitchcock används återigen som inspirationskälla till detta steroid-”Psycho”-anslag.
Väl i hyddan hoppar ett abstrakt monster in genom väggen och börjar jaga en kille genom skogen. Han slår trippelsaltomortaler och slänger sig i lianer, men till slut hinner monstret ikapp och gör honom till aska på något vis. Sedan blir duken svart och texten ”I am number four” dyker upp, lika mystisk som alltid. Klipp till ett strandparadis med azurblått vatten och kokospalmer, komplett med calypsomusik. Tre pojkbandsidoler kommer åkande på vattenskotrar och slår volter. Jag har fortfarande ingen aning om vad det är jag tittar på.
När filmen senare tar form är det som någon slags Twilight-film med klara förhoppningar om att bli en franchise. Huvudpersonen John Smith är en utomjording som ser ut som vilken okarismatisk hunk som helst. Han jagas av andra aliens som heter typ Monger eller nåt annat futuristiskt. Dessa vill spränga jorden av nån anledning, och ser ut som skalliga dödsrockare med fuckade tänder och tribaltatueringar i nacken.
Men allt John Smith vill är att få vara en vanlig kille som går i High School. I plugget är det mesta sig likt: Cheerleeders, nördar och sport-jocks vars ledare ser ut som min syrras pojkvän. Jag förstår inte riktigt varför filmskaparna har brytt sig om att ens skriva en handling åt filmen, när den uppenbarligen är så oviktig. Det är också svårt att förstå om filmen är ironiskt menad, eller bara ett bevis på att biopubliken helt förlorat kontakten med verkligheten.
På vilka grunder man än har gjort filmen är den så skrattretande usel att jag inte riktigt tror mina ögon när jag ser den. Allt från manus till regi och specialeffekter har ett skimmer av Uwe Boll över sig, alltså inte bra. Rätt mycket är värt att skratta åt:
Två ungdomar ligger och tittar på stjärnorna.
-Där är min favoritstjärnbild, den heter karlavagnen!
-Jag vet ingenting om astronomi.
Men för det mesta är det mördande tråkigt. Det händer i princip ingenting i filmen. När saker och ting börjar lida mot sitt slut blir det uppenbart att mycket av intrigen lämnats till övers för den eventuella uppföljaren som jag ber till gud aldrig kommer. I en ändlös slutsekvens kommer alla man trodde dött i filmen kravlande ut ur ett majsfält och kramar om varandra. Att så lite kan uppnås under nästan två timmar är skrämmande.
Jag har svårt att se vem som skulle kunna tänkas uppskatta den här dyngan. Intrigen är under all kritik, men det är ännu sämre ställt med actionsekvenserna. Dessa är oerhört få, efter nämnda inledning får man vänta till sista kvarten innan något adrenalinstint inträffar. Och när det väl händer går det inte att förstå vad fan som händer, det är bara en massa suddiga snabba klipp.
Det enda som skulle kunna släpa folk till biografen vore väl rimligtvis 3D. ”I am number 4 3D” vore ju en ganska värdelös titel, men ändå. Det verkar som att filmen är gjord för att vara i 3D men sedan ändå inte är det, ofta kommer saker som flygande höstlöv och stängsel i förgrunden. Men jag är glad att denna film inte fick chansen att åsamka ännu högre alvedon-utgifter (kanske till och med att jag hade tagit fem stycken för att göra slut på elendet).
Men alla mina spådomar om utebliven biopublik kommer förmodligen slå fel. Det är antagligen precis sån här dynga som massan vill fördriva sin tid med. Vi har nått till en tid i historien då något som ser ut som skit och luktar som skit; ologiskt nog är guld.
Kommentarer