Recension - Bio
”And the burgler that can break a roses neck
It's the tatooed broken promise
That I hide beneath my sleeve
And I see you every time I turn my back”,
Detta kraxar Tom Waits i låten med samma titel som filmen ni just läser recensionen av. Och visst är det väl den här låten som borde pryda filmens skamligt fula eftertexter istället för tramset som nu ligger på ljudspåret. Ett rödgråtet konstaterande om hur lätt kärleken blir sur.
Dean och Cindy bor tillsammans. Hon är sjuksköterska och han målare. De har en flicka och bor i ett hus ute på landet. Dricker på dagen, spelar melodika, lever livet man själv drömmer om att en gång kunna göra. Därför gör det så ont att se att det är trubbel i paradiset. Jag försöker genom hela filmen förneka att deras kärlek är slut. Kanske kan de ge allt en ny chans? Men allt är uppenbarligen för sent. Spelet är förlorat.
Det var ett tag sedan jag blev så här gripen av en film. Jag grät lätt ett mjölkpaket tårar. Visserligen är det som att jag har blivit blödigare med åren. Jag bröt nästan ihop totalt när Aron Eckhart kramade sin hund i ”Rabbit Hole”. Kanske är det för att jag levt så länge att jag nu nästan kan identifiera mig med vad som helst. Men den här filmen kändes extra mycket jag, det kändes som att den handlade om mig. Sorgligt är det faktum att de flesta nog kommer att vara av den känslan.
Medveten är jag självklart om filmens tillkortakommanden. De är omöjliga att blunda för, men tacksamma att ignorera. Knepet att växla mellan den lyckliga, brusigare fotograferade, dåtiden och den smärtsamma nutiden, är strukturellt ganska billigt men fungerar rent emotionellt. Att lätt kunna jämföra då och nu ger en konkret bild av all framtidstro som en gång fanns, och gör upplevelsen ännu starkare. Filmmusiken av Grizzly Bear är aldeles för påtaglig, men lyckas inte heller den stå i vägen för bildernas känslomässiga kraft. Jag anser att man i en film som liksom denna anspelar på realism, bör undvika icke-diegetisk musik. Musik är till för filmer som utspelar sig i en upphöjd verklighet.
Vidare kan man tycka att vissa scener innehåller för mycket livsvisdom. En film ska inte hävda sig vara klokare än sina karaktärer. Gamlingar på ålderdomshem som säger upplysta ting känns inte riktigt 2011. Man skulle också kunna klaga på att huvudpersonerna som unga är väl naiva, spelar ukulele och steppdansar på gator och torg, men det gör jag inte. Jag anser att ungdomen är och bör vara en tid för infall och upptåg, precis liksom jag önskar att resten av livet också kunde vara det.
Huvudrollsinnehavarna Williams/Gosling gestaltar kärlekens upp- och nedgångar på ett virtuost sätt. "Blue Valentine" är också ett ypperligt exempel på personkemi. En roande jämförelse skulle kunna göras mellan detta filmpars och Hathaway/Gyllenhaal i bioaktuella "Love and other drugs". Bägge dessa karaktärer känns hundra procent trovärdiga och väcker odelade sympatier. I detta slag är det tack och lov omöjligt att välja sida.
Jag citerar ogärna Moviezine, men nödgas för att knyta ihop den här säcken på ett någorlunda snyggt vis. På filmens poster finns i vanlig ordning redan denna sajts visdomsord representerade (av två anledningar: 1.Sidan har recenserat filmen före alla andra(hur de kom över filmen är en fråga för någon annan att spekulera över.) 2.De ger alla filmer högt betyg just för att få vara med på affischen och på så vis marknadsföra sig själva.) Moviezine ger liksom jag denna film fyra, och skriver något i stil med: ”En verklig kärlekshistoria”.
Detta kan klassas som någon form av falsk marknadsföring om man går efter den mer romantiska definitionen av vad kärlek innebär. Den som förväntar sig ”och så levde de lyckliga i alla sina dagar etc etc”, ombedes uppsöka en lämpligare film. Detta är också ett dåligt val för första dejten och dylikt.
Men nog är det så här som kärleken är: hjärtslitande och blå. Ett liv utan den gör förmodligen mindre ont än ett med. Men åh när den knoppas! Men hur ljuv och hur stark, kommer den ändå att hitta sitt slut en dag. Den dagen fasar jag mer än döden självt.
Kommentarer