Recension - Bio
Vi lever i en tid där vetenskapens ständiga utveckling mot allt mer sofistikerade metoder att manipulera naturen och den mänskliga kroppen passerar mer eller mindre utan debatt. Visserligen höjs emellanåt röster som varnar för riskerna med genmanipulerade grödor eller kloning men det rör sig då oftast om rent fysiska faror. ”Never let me go” handlar i tillskruvad form istället om de alltför sällan diskuterade moraliska tveksamheter man kan hysa inför en del av den medicinska utvecklingen.
Jag ska inte närmare avslöja filmens centrala moraliska premiss, för den som inte är bekant med Kazuo Ishiguros romanförlaga är det förmodligen bäst att veta så lite som möjligt om handlingen på förhand. Man kan dock konstatera att livet för de tre unga huvudkaraktärer vi får följa genom tre nedslag i deras liv inte är fullt så konventionella som de allra första scenerna från deras brittiska internatskola kan ge sken av. Barnen och deras kroppar ska tjäna större syften än att bara existera, något som blir tydligare under filmens gång. Klart är att den komplicerade kärlekstriangel som redan på ett tidigt stadium etableras mellan karaktärerna bildar det nav som berättelsen om de tre som unga vuxna senare kretsar kring.
I handlingens centrum står Kathy, den känsliga och ensamma flicka som blir det tredje hjulet när objektet för hennes kärlek, Tommy istället låter sig förföras av Ruth. Och detta trots att det blott är alltför tydligt att det egentligen är hon och Tommy som hör ihop. Carey Mulligan från ”An Education” gör en utmärkt känslig rolltolkning och Kathy blir egentligen den enda karaktär som filmen riktigt lyckas förmedla en levande och någorlunda komplex bild av. Keira Knightley och Andrew Garfield känns tyvärr ganska endimensionella i sitt spel och deras roller saknar kontur. Man hade också kunnat önska en större inbördes spänning i trion, något som hade gjort den delen av historien mer angelägen. Men filmen genomsyras av en lågmäld desperation som tillsammans med det stillsamma tempot och den relativt jordnära iscensättningen trots allt gör intryck.
Det finns en del trovärdighetsproblem. När Ruth i ett senkommet försök att ställa saker till rätta berättar att hon bara låtsas vara kär i Tommy för att slippa vara ensam och nu vill återförena de älskande tu, undrar man bara hur det kommer sig att den unge mannen i fråga helt fråntas allt ansvar. Den dystopiskt doftande samhällsskildringen har även den en del problem med logiken även om dessa klart går att ha överseende med. Regissören Mark Romanek (”One hour photo”) har valt att gestalta berättelsen på ett klassiskt vis som förmodligen kan tilltala en bred publik.
Och visst är det en engagerande och stundtals gripande historia att följa, trots dess brister blir det aldrig så banalt att det helt går att avfärda. Men när Kathys berättarröst i slutet får för sig att sammanfatta filmens budskap och vi serveras en väl sockersöt återblick till barndomens lyckliga ovetskap är det klart man tröttnar. Men då tar det ju också slut. Kvar blir frågeställningarna kring hur vi ska se på vår tekniska och medicinska framtid och på den punkten tycker jag inte att den tillspetsade formen fråntar ämnet dess relevans.
Kommentarer