Recension - Bio

Barn är kanske den grupp av människor som representeras minst smickrande på film och TV. Det ligger dock inget hatiskt eller sjukligt över denna representation (som svarta representeras i filmer som "Birth of a Nation" eller "Hämden", eller som kvinnor representeras i 50 Cents musikvideos), utan den grundar sig helt och hållet i ren oförståelse. Lilla Jönssonligan är ett tydligt exempel på hur barn reduceras till äckliga och korkade ungar som bara kan tänka på hockeykort och sötsaker. Barn är inget annat än oförstörda vuxna och bör även behandlas som så. Därför välkomnar jag Romain Goupils "Upp med Händerna" med öppna armar.

Filmen handlar om ett litet gäng Parisiska barn som när en av deras medlemmar blir hotad att deporteras från landet protesterar genom att rymma. Medierna är där på två röda, och gör allt de förmår för att förvanska och förminska ungdomarnas politiska aktion. Barnens uppdrag kräver självfallet lite förberedelser, men gänget är väl förberedda eftersom de istället för att läsa borgerliga skolböcker tillsammans kränger piratkopierade DVD:er eller rånar lager på lite förnödenheter. Kopplingarna till Chaplins unge är lätta att skåda.

Goupils tankar om barndomen går tillbaka till Rousseau, via Céline, och som vi redan sett på den vita duken i Albert Lamorisses filmer. I Goupils film är barnen inte bara listiga, intelligenta och modiga, utan de behärskar också ett vackert och poetiskt språk. "Vi heter alla Milana" (namnet på det deporteringshotade barnet) skriver en av karaktärerna på en lapp. Och det är sant, inte bara i denna films verklighet. Dessvärre verkar det bara vara barn som förstår det. För en Tobias Billström, en Jimmie Åkesson eller en Nicolas Sarkozy är ett uttalande som detta helt obegripligt, en idé som Goupil accentuerar genom den patriarkala fadersgestalten som slår barnen när de väl återvänder från underjorden, ett ställe där det förhoppningsvis växer en armé av fritt tänkande individer. Telatte, mes enfants.

Stefan Ramstedt