Recension - Bio

Jag borde skrivit den här recensionen för länge sen, men min lathet förbjöd mig. Det var under fjolårets filmfestival som man i vanlig ordning visade en överraskningsfilm. Jag trodde mig bittert ha luskat mig fram till att det vankades ”Svinalängorna”, som jag redan hade sett. Därför drog jag en lättnadens suck när ordet ”LET” tonades upp på duken. ”Ja ja, jag vete fan vad Let är för film, men hellre den än Svinalängorna i alla fall”. Tänkte att det var någon missad indiefavorit från sundance. Men så, efter en kvart, ackompanjerades ”LET av”ME”. ”Let me, det låter också som en trevlig bioupplevelse.” Men så: ”LET ME IN”. Publikens jubel. Jag skrek i högan sky:
”NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!”

Poängteras så här långt in i recensionen bör, att jag inte var lika stormförtjust i den ursprungliga filmatiseringen av ”Låt den rätte komma in”. Det var ett vägjort och estetiskt tilltalande vampyrdrama, som lätt kunde besuttit lite mer udd.

Den amerikanska remaken är ungefär likadan som originalet. Den mest iögonfallande förändringen är att det hela har slätstrukits på patenterat USA-maner. Ungarna i huvudrollerna har bytts ut mot sådana med mer stiliserande utseenden. Man nöjer sig med att det föreställer snarare än är. Detta motto verkar ha fungerat som ett mantra för hela filmen, som inte har kvar så mycket av förlagornas förankring i verkligheten.

Jag har annars förstått att man är ganska nöjd med hur den här filmen blev. På Stockholm Filmfestival kom det upp en skäggig Cheep Monday-kille och gnuggade nävarna efter filmen. Och Ayvinde själv har mejlat till att recensenter och berättat hur stolt han är. Självklart hade det kunnat bli mycket värre än det blev, det är ju ofta så det går. Detta är en habil film, som är lagom spännande och lagom snygg och lagom bra.

Men lagom räcker inte när vi redan har en film som är lagom och likadan. Precis som när man gör en cover på en låt gäller det att tillföra någonting nytt snarare än att genomföra det på samma sätt fast med en sämre vokalist. Den här filmen är endast existensberättigad av den cyniska Haneke-premissen att amerikaner inte kan ta någonting till sig som är på ett annat språk än engelska. Och kanske är det sant. Men för jordens övriga befolkning är det aningen överflödigt att se samma film en gång till, fast lite sämre.

Kim Ekberg