Illusionisten

  • Svensk titel: Illusionisten
  • Originaltitel: L'Illusionniste
  • Release (Bio): 2011-04-15

Recension - Bio

Jacques Tati lämnade ett ofilmat manus efter sig som legat och samlat damm på någon vind de senaste decennierna. Det är ett vanskligt för en filmare att plocka upp ett projekt från en regissör med en så påtaglig stil som just Tati. Det vore ganska enkelt att härma dennes estetik, men otroligt svårt att få själen rätt. Det skulle dessutom vara fånigt att bara apa efter, ungefär som dilemmat med modern arkitektur (där härmandet av det förgångna skulle reta till skratt, men säkert ge en mer hållbar stadsbild). Men i just fallet ”Illusionisten” var det extra svårt, eftersom skådespelaren Tati är den oersättlige huvudrollsinnehavaren.

Därför var det ett genidrag att låta Tati-fantasten och animatören Sylvain Chomet följa upp succén med ”Trion från Belleville” med just denna film. På detta vis kunde man låta Tati spela huvudrollen, trots att denne varit död sedan länge. Den animerade varianten för sig förtjusande välkalkylerat, och eftersom han var i mångt och mycket en mimare var röstbiten inte heller ett problem.

Man har med ”Illusionisten” nått en ganska exakt ballans mellan Tati och Chomet. Visst känner vi igen den sene mästarens stildrag, och ibland tillåter man estetiken likna dennes till pricka. Men inte sällan tar man sig friheter, och behandlar texten varsamt och ledigt på en och samma gång. Vi känner väl igen regissörens stildrag, de överdrivna figurerna och animationernas yvighet. Men man glömmer aldrig bort Tatis sensibla precision och subtilitet.

Filmen handlar om en illusionist och dennes kamp för att tjäna pengar på sin gebit. Världen är under förändring och magin håller på att byta plats med ekonomi. På en liten pittoresk Skotsk ö träffar denne på en naiv flicka som tar hans magi för någonting verkligt. Tati låter henne slå följe med honom, och gör allt för att behålla henne i illusionens trygga bubbla.

Detta är en på många sätt mörk film som cyniskt påvisar vartåt världen har barkat. Tatis trollkarl tvingar ta jobb som bilmekaniker, och senare även ge upp sin konst totalt åt kommersialismens makter. Allt för att undanhålla för flickebarnet att det är pengar och inte magi som härskar i världen.

Tati tänkte göra denna film som en present till sin dotter Sofie redan 1956, och hon skulle spela rollen som flickan. Filmen gick i stöpet och nu är de bägge döda. En sorglig framtidsutsago att ge sitt barn kan tänkas. Men som alltid lämnas på slutet dörren öppen för hoppet att träda in. Ur staden och det moraliska förfallet uppstår rum för mänskligheten att tränga fram. Det konstruerade samhällets ljus släcks, reklamskyltar och gatlyktor. Genom de mörka gatorna svävar en liten, knappt märkbar prick av ljus. En liten strimma magi för oss som verkligen vill.

Kim Ekberg

Kommentarer