Recension - Bio

"Tre". En påhittig titel på ett triangeldrama. Ett par introduceras. Kvinnan kan inte koncentrera sig på något över huvud taget. Mannen är minst lika dysfunktionell. Om inte testikelcancern räcker så finns det alltid något annat problem värt att banka huvudet i väggen för. Vi får reda på vad som försiggår i duons huvuden genom deras voice-over, där tankar kring dåtidens, framtidens och nuets olämpligheter skapar ett förvirrat pandemonium som när vårt kära par väl träffar nummer 3 (som båda blir förälskade i) når sitt klimax innan filmens pseudorevolutionära slut sätter punkt för denna historia.

Jag tror att det var Jean-Luc Godard som en gång sade att han ser sig själv som en vetenskaplig forskare. Han menade att en (naturvetenskaplig) forskare inte kan göra en åkning med sitt mikroskop, och att han själv såg sin kamera som ett mikroskop. Alltså inga åkningar, statisk kamera. Tykwer drar i "Tre" vissa paralleller mellan det liv man kan se om man riktar blicken in i ett mikroskop och det liv som vi ser utan konvexa och/eller konkava linser. Dessa paralleller är dock något som mest figurerar i filmens dialog. Sophie Rois karaktär arbetar inom läkemedelsindustrin så jargongen finns där naturligt, men alltid bara på ytan. Tykwer lyckas inte baka i de mikroskopiska aspekterna i filmens estetik trots att han splittar bildrutor som en vetgirig forskare delar celler.

Höjdpunkten i "Tre" är (föga förvånande) scenen där triangeln blir medveten om sin egna trekantighet. En klassisk "Vad gör jag här? Vad gör du här?"-scen vars simpelhet gör att man kan glömma bort karaktärernas ensidighet.

Stefan Ramstedt