Attenberg

  • Speltid (min): 95
  • Release (Bio): 2011-04-29

Recension - Bio

Grekisk film är på gång just nu och vissa kritiker tycks redan vilja utropa det ekonomiskt krisande landet som platsen för den senaste viktiga nationella filmrörelsen i Europa. Hittills vilar hela hypen egentligen bara på två filmer så det krävs en del till för att de ska kunna mäta sig med exempelvis den rumänska filmvågen. De två filmer det rör sig om har dock haft udd nog att sätta mer än en festivaljury i gungning och dessutom tillräckligt mycket gemensamt för att man ska kunna avhandla dem tillsammans. Den första av dem ”Dogtooth”, prisbelönades i Cannes 2009 men kommer först i sommar på svenska biografer. En av producenterna till den filmen, Athina Rachel Tsangari, står bakom regi och manus till ”Attenberg” medan Dogtooth-regissören Giorgos Lanthimos i sin tur figurerar som producent och skådespelare i den nya filmen. Men nog om det nu.

Filmens titel härrör ur ett misslyckat försök att uttala sir David Attenboroughs namn och likt den berömda TV-zoologen närmar sig Tsangari sina studieobjekt med både stor fascination och en viss vetenskaplig distans. En inbunden ung kvinna står i centrum och genom hennes relationer till sin bästa väninna, den dödssjuke fadern och en främmande man studeras människan som biologisk och social varelse. Liksom i den vridna familjeskildringen ”Dogtooth” diskuteras frågor kring den egna kroppen och hur samhälls- och familjestrukturer formar individen. Dessutom visas människan upp som en djurart bland andra och hennes beteende kan framstå som precis lika irrationellt och driftsstyrt som vilket annat djur som helst.

Stilen är som i de flesta av dagens arthousefilmer avskalad och en mestadels stillastående kamera registrerar övervägande långa scener med relativt lite handling i sparsmakade, gråa miljöer. I sina bästa stunder lyckas ”Attenberg” fylla den förutsägbara formen med ett innehåll som ger både något att tänka på och något att känna för. Jag tänker särskilt på scenerna mellan far och dotter, som är fyllda av en lågmäld desperation och utmärks av att det faktiskt har investerats en gnutta äkta känslor. Deras samtal är intima samtidigt som man förstår att de aldrig riktigt kan nå fram till varandra. Annars är det kliniskt och registrerande, allt enligt senaste filmfestival-mode.

Ambitionen att framställa karaktärerna som djuriska är inte precis subtilt iscensatt vilket resulterat i krystade situationer som när en ordlek spårar ur i ordlösa, djuriska skrin eller när de båda vännerna i sann studentfilmsanda härmar galopperande hästar. Det är lite synd att Tsangari valde att ta till sådana hopplöst konstruerade scener för att förmedla sin poäng när de i alla fall för mig framstår som totalt överflödiga. Särskilt som det trots allt finns tillräckligt med tänkvärda inslag för att man ska hålla intresset uppe utan dylika utsvävningar. Det blir i slutändan lite som att besöka en djurpark. Man får se varelserna knata omkring i sina begränsade utrymmen, men om man därigenom kan dra några slutsatser om deras egentliga natur är väl tveksamt.

Johannes Hagman

Kommentarer