Recension - Bio

Zowie Bowie.
Så var det sagt. Jag ville egentligen inte säga det, men känner att jag måste för att inte framstå som obevandrad inom mitt fält.

Då kan vi gå vidare till själva filmen, ännu en variation på det outgrundliga temat ”det splittrade jaget”. Duncan Jones fortsätter utforska människans medvetande samt stora fysiska och filosofiska frågor, utan att för den sakens skull lämna hollywoodfilmens trygga ramar.

Det är inte mycket för ögon och öron, kan man väl fastslå. Stålgrått och almänt ogästvänligt på det sätt vi gjort oss vana vid. Handlingen är väl det man i så fall bör lyfta ett ögonbryn över.

Filmen med den föga inspirerande titeln ”Source Code” börjar med att marinsoldaten Colter Stevens (Gyllenhaal) vaknar upp i en främmande mans kropp, på ett tåg på väg mot okänd destination. Mystiken tätnar ytterligare när tåget åtta minuter in i filmen sprängs i tusen bitar. Colter vaknar upp i en mystisk kapsel, och får (av Vera Farmiga och Jeffery Wright med en krycka) via en tv-monitor direktiv om att återuppleva dessa åtta minuter tills att han finner bombaren.

Resten av filmen utspelar sig sedan i denna kapsel, eller på tåget. Således kan man kalla detta en tågfilm. Den har alla attribut en bra tågfilm bör besitta, en trumpen konduktör, mystiska medpassagerare samt en mordgåta av rang.

Gyllenhaal axlar rollen väl som den med rätta sinnesförvirrade tågdetektiven. Jag hade börjat oroa mig en smula över denne aktörs självmedvetna hunkighet, men han verkar lyckligtvis kommit på rätt spår återigen. Överlag är spelet i filmen en smula uppskruvat, vilket ger den en befriande vrickad prägel.

”Source Code” är precis lagom spännande och filosofiskt utmanande för att man ska underhållas under filmens speltid. Man klarar till och med av konststycket att undvika att sluta med ett antiklimax. Till nästa film får Jones gärna växa till sig en smula, men gärna i samma genre, skala bort ett par lager lull-lull. Hoppet är långtifrån ute.

Kim Ekberg