Insidious

  • Svensk titel: Insidious
  • Originaltitel: Insidious
  • Release (Bio): 2011-05-13
  • Tagline: It's not the House thats Haunted....

Recension - Bio


Ta fram en mixer och lägg i ”Besökarna”, ”The Poltergeist” och mixa sedan på full fart. Krydda sedan med ”Evil Dead”, men inte med så mycket. Det räcker med lite grann.

James Wan är mest känd som regissören till första ”Saw”-filmen och har nu gjort en ny film av en annan karaktär. Han är fortfarande inne på skräcktemat, men att såga av ben och äta tarmar har han växt ifrån nu. Insidious är istället en spökfilm där andarna utgör det största hotet. Filmen handlar om en familj som flyttar in till ett nytt hus och här börjar det ske konstigheter. Men ”The shit hits the fan” efter ett av barnen hamnar i koma efter en oskyldig natt. Nu börjar morsan att höra saker från en babyradio och se skepnader. Eftersom att det är bara hon hemma på dagarna, för att farsan jobbar sen varje dag, vill hon flytta till ett annat hus. Det låter ganska rimligt att man vill flytta till ett annat hus efter att man har sett och hört massa läskiga saker. Men är det verkligen huset som spökar? För i det andra huset, ja där spökar det minsann också och vi får reda på att farsan har en mörk hemlighet. Är det kanske någonting med pojken som ligger i koma? GULP!

Ärligt talat så kanske jag såg 25 minuter av filmen utan att täcka mina ögon med mina händer. Filmen skrämde skiten ur mig, men jag luras inte heller av ”pop-up”-effekterna. Jag täckte också över mina öron. Det var ganska ”klassisk spökmusik”, stråkar spelat på högt register. Påminner om någon stråkkvartett av Alban Berg. Det som är det läskiga är att de andarna som man får se gör så konstiga saker, t.ex. dansar till en gammal låt. Tyvärr så blir det sämre mot slutet och jag kan säkert ta bort mina händer som skyddade mina ögon. Filmen är relativt seriös tills två Ghostbusters gör entré i filmen som påminner om Johannes Brost i ”Besökarna”. Dem håller på och larvar sig hela tiden, och man hoppas sannerligen att dem ska avlida i filmens gång. Filmen är ganska tydlig och ytlig, så koncentrationen behöver inte vara den högsta. Skådespelarna är inga man har hört talats om eller sett förut. De flesta skådisar var ganska ointressanta. Filmen är dock inte tråkig, man håller sig vaken av alla mystiska spökerier. Filmen är en typisk ”Ute-med-fredagsgänget-som-ska-kolla-på-en-cool-film-och-sedan-dricka-en-milkshake-och-kanske-ringa-någon-cool-brud-för-att-känna-sig-som-i-en-amerikansk-ungdomsfilm”. Efter att ha sagt det så finns det inte så mycket kvar att säga. Jag vill ju inte avslöja för mycket som det där svenska DVD-bolaget gör som har gett ut Arne Mattson-filmerna.

Mitt betyg på filmen blir 2, den var himla läskig med det räcker inte vid det här laget. ”Insidious” har inget djup eller sensibilitet och man glömmer bort den efter milkshaken.

Jonatan Lyrefelt

Kommentarer