Recension - Bio

Jag har alltid fascinerats av den här historien. När jag var liten och läste på löpsedlar om asteroider på kollisionskurs mot jorden, ödelägger planeten om tjugofem år, tog sig dödsskräcken ett reellt uttryck. Lika mycket som jag förfasas förtjusar jag över liknande upplägg. I det poetiska tevespelet ”The Legend of Zelda: Majoras Mask” kommer en växande måne inom de närmsta dagarna att utplåna existensen. Folket dukar upp till vemodig fest.

Även Lars von Trier bjuder till bjudning i inledningen av sin ”Melancholia”. Skillnaden är att deltagarna inte vet något om den stundande apokalypsen. Deras livskrämpor är närvarande ändå. Biopubliken har redan fått framtiden utrönad i en övertyr av hiskligt visuella slow-motion-tabloider.

Von Trier är en regissör som tycker om att arbeta i trilogier, avslutade eller ej. ”Melancholia” är inget undantag då den tydligt rättar in fötterna i "Antichrist"s fotavtryck. Inledningen känns igen, den överdådiga klassiska musiken likaså. Men främst är det i känslan man åter hittar hem.

”Melancholia” vill precis som sin äldre syster skildra ett mentalt tillstånd. Som titeln antyder är det här fråga om det melankoliska sinnelaget. Filmen förmedlar förnimmelsen av hopplöshet på ett sätt som får det att kännas och värka i hela kroppen. Det är ganska skönt när den är över, även om man har bakomsiglagt en av de senare årens allra största bioupplevelser.

Filmen är indelad i två kapitel, varav det första består av ett utdraget bröllop där allt och inget händer. Kirsten Dunst spelar bruden som påklädes en brudskrud av ouppnåeliga förväntningar från alla tänkbara riktningar. Hennes chef finns representerad i form av en sliskig Stellan Skarsgård som inte ens på bröllopsnatten tar ledigt från att påtvinga henne arbetslig prestationsångest. Hennes äktade man verkar mest av allt bry sig om att åtrå hennes kropp och längta till den stundande natten. Hela tiden påpekar välvilliga gäster att detta är den lyckligaste dagen i hennes liv. ”Lova mig att du är lycklig”, bedjar svågern som kostat på kalaset. Udo Kiers festfixare vägrar titta på henne eftersom hon förstört hans bröllop.

Iklädd en obekvämt urringad bröllopsklänning, trängd i ett hörn av den manliga blicken, orkar slutligen inte vår hjältinna mer. Det är här insikten om alltings meningslöshet träffar henne.

Den vackra och självklart blåa planeten Melancholia är alltså döden. Och det annalkande hotet en alegori över alltings efemäritet. På ljudspåret slingrar sig Wagners Tristan och Isolde som en snok i paradiset, ty Wagners musik har ju alltid varit undergångens. Det finns ingen tvivel om vartåt det barkar, vilket också är filmens sanna storhet.

Som vanligt är det fråga om en symboltyngd kreation, vilket går precis lika bra att frånse helt. Den enda förkunskapen som krävs är den från livet. Att det sedan går att uttolka en rad bibliska metaforer, eller att göra konsthistoriska läsningar- spelar mindre roll. ”Melancholia” handlar mest om en känsla. En känsla så stark som döden själv.

Ondsinta motsträvare skulle kunna kalla filmen för ett enda långt antiklimax. Vi vet redan från början hur det kommer att sluta. Vi vet alla redan hur det kommer att se ut. De namnkunniga skådespelarna gör precis vad som förväntas av dem, är fantastiska, men spelar samma roller som de alltid spelat. Men jordens undergång kommer aldrig att vara en överraskning, utan ett smärtsamt infriande av all världens förväntningar.

Kim Ekberg