Recension - Bio

Sällan har det väl gått så fort för en Cannes-vinnare att nå allmänheten. Mindre än en vecka efter att Terrence Malicks hett efterlängtade ”The tree of life” vann guldpalmen på världens mest omskrivna filmfestival visas den nu alltså på svenska biografer. Myten Malick är välkänd vid det här laget men en kort sammanfattning kan trots det vara på sin plats. Efter debuten 1973 med ”Det grymma landet” har den folkskygge regissören och manusförfattaren gjort blott tre filmer men har trots den låga produktionstakten lyckats skaffa sig en hängiven skara anhängare och även gjort visst intryck bland den stora publiken, särskilt med ”Den tunna röda linjen” från 1998. Nu är han alltså tillbaka med sin femte långfilm och man får onekligen mycket Malick för pengarna.

Temat är inte precis litet. I tre olika nivåer av berättande varvas universums och livets uppkomst med en uppväxtskildring i 50-talets Texas samt ett avsnitt i nutid där en av de tre sönerna har vuxit upp och försöker hantera livets mysterium. Det kanske låter abstrakt och det är det till viss del också. I sina tidigare filmer har Malick trots lösa berättarstrukturer ändå hållit sig mer eller mindre till ett handlingsförlopp, här möter oss i stället samband som snarast kan förstås på ett symboliskt plan. Trots det är filmen inte svår att hänga med i, det gäller bara att försöka släppa eventuella förväntningar på en tydlig röd tråd.

Regissörens avtryck är tydligt. Det är få filmare som förenar vacker naturmystik, metafysiska grubblerier och sydstatsklingande voiceovers med storstjärnor i rollistan och som lyckas vara tillgänglig samtidigt som berättandet är ytterst okonventionellt. Om man som jag tycker att visdomarna lätt slår över i floskler och distansen till karaktärerna ibland mest känns som ett sätt att dölja hur ytligt tecknade de är, är detta inte nödvändigtvis något positivt. Men att det är Malicks film, därom råder ingen tvekan. ”The tree of life” är det mest ambitiösa han någonsin kommer att göra och bara detta faktum gör att man känner sig en smula respektfull inför filmen.

Mest lyckade är i mitt tycke också de sekvenser där målsättningen varit som störst. De majestätiska visionerna av allt från planetkrockar och nebulosor ner till blodomlopp och celler är imponerande och fungerar överraskande väl. Dessa tillsammans med vackert fotograferade skogar, vattenfall och djurliv är den främsta representationen för den typ av panteistisk religiositet som Malick tycks förespråka. Det allomfattande kretslopp som vi alla är en del av blir i några svindlande sekvenser uppenbarat på vita duken. Tråkigt nog är detta bara en liten del av filmen som till större delen utgörs av tidigare nämnda uppväxtskildring. Och den är långtifrån lika lyckad.

Brad Pitts minst sagt ambivalente fader styr hustru och tre söner med fast hand genom livet i det typiska villaområde där den frustrerade medelklassen har bosatt sig. Bilderna är förledande idylliska, ständigt luftiga och en smula överexponerade, och fulla av fladdrande sommarklänningar, lekande pojkar och vackra fjärilar. Mörkret och döden är dock ständigt närvarande, stundom tecknat i subtila drag men desto oftare i (över)tydliga sekvenser som när en förbipasserande lastbil sprutar ut mängder av DDT till de lekande barnens omåttliga förtjusning. Berättandet är fragmentariskt och associativt snarare än strängt kronologisk och bilderna ackompanjeras ständigt av arbetsnarkomanen Alexandre Desplats fatalt sentimentala och menlösa musik, varvat med klassiska favoriter och de evigt malande voiceoverrösternas filosoferande. Det blir kort sagt ganska påfrestande i längden.

Sean Penns medverkan i filmen som den vuxna sonen är ganska obetydlig, han går mest runt i saltöknar och skrotar, ser lite bekymrad ut och faller på knä i det fantastiskt urvattnade slutet. Vad gäller den hittills obekanta Jessica Chastain i rollen som modern i familjen är det inte mycket att säga förutom att hon gör bra ifrån sig i det ytterst begränsade spelutrymme hon tilldelats. Det finns dock något besvärande i kamerans fetischistiska smekningar av hennes kropp och moderligt omsorgsfulla ansikte. Liksom i en serie återblickar i ”Den tunna röda linjen” skönjs här ett närmast vämjeligt perfektionistiskt ideal där kvinnorna ler i vackert motljus och allt är så där luftigt, ljust och avskalat att man får andnöd.

Trots dessa uppenbara problem och trots att filmen i mångt och mycket slösar bort den känsla av andakt inför livets mysterium som stundtals infinner sig, ja trots att det hela istället mynnar ut i en oändlig räcka floskler som hämtade från kinesiska lyckokakor, har ”The Tree of life” ett visst sug och en aura som gör att det vore fel att helt avfärda den. Slutresultatet lyckas inte förmedla de bakomliggande ambitionernas fulla potential men det går inte att neka till att Malicks film trots allt är ett spektakel värt att se. Och köper man konceptet fullt ut har man chansen att få en upplevelse likt den som golvade Robert De Niro och de andra jurymedlemmarna i Cannes. Själv förhåller jag mig skeptisk och kluven, men inte oberörd.

Johannes Hagman