Recension - Bio

”Kronjuvelerna” har på förhand främst gjort sig ett namn som den första svenska 3D-filmen, som tack vare tekniska tillkortakommanden nu släpps som en helt vanlig 2D-film. Det är lätt att förstå tanken med det tilltänkta pionjärskapet: när det ändå ska pinkas i Burtonland är det lika bra att göra det ordentligt.

Tim Burton har länge varit en uttalad inspirationskälla för regissören Ella Lemhagens upphöjda scenografiska tänk och geografiska icke-specifikation. Men i och med ”Kronjuvelerna” tas steget på allvar in i sagornas förlovade land. Även inspiratörens berömda svärta finns representerad, vilken till och med går till överdrift. Jag brukar inte vara den som missunnar den yngre generationen lite mörker, men i detta fall hade man gärna fått undvika några av hemskheterna.

Filmen inleds med att vår hjälte Fragancia plockas in som huvudmisstänkt i en mordundersökning. Handlingen berättas med hjälp av en klassisk ”Mildred Pierce”-struktur där händelserna återberättas i takt med att Thomas von Brömsens förhörsledare drillar fram dem. Jag har något kroniskt otalt med denna berättarstruktur, men i fallet ”Kronjuvelerna” används den på ett nästan parodiskt spänningsförstörande vis. Slutet visas upp i början, och det tillkommer inte sedan några twists eller turns, utan allt är precis som det initialt föreföll.

Vad som återstår av filmen är därmed väntan, väntan på slutscenen vi redan sett. Till en början är det existensberättigat tack vare den upphöjda realismen, undervattensåkningar med sirligt simmande sälar. Senare är det det ypperliga skådespeleriet som underhåller. De unga talangerna Skarsgård/Vikander befäster sina respektive positioner som svensk films stigande stjärnskott.

Men slutligen räcker inte ingredienserna till för att skapa en tillräckligt smaklig bakelse. Det går inte att till absurdum låta karaktärerna rabbla floskler och livsvisdomar, om man inte når någon slutsats. Antingen är jag en dålig analytiker, eller så har denna film verkligen ingenting att säga. ”Kronjuvelerna” bara går och går och kommer aldrig till dörren. Då spelar storslagna visioner och 48-miljonersbudget mindre roll. Det finns klara ansatser till en bra film, och den är inte utan förtjänster. Lemhagen borde bara inlett sitt arbete med att finna en kärna, och sedan fokusera på den.

Kim Ekberg