Kyss mig

  • Speltid (min): 105
  • Release (Bio): 2011-07-29

Recension - Bio

Lesbisk kärlek skildras sällan på film. Än mer sällan som lika normal som hetronormativ sådan. Därför är ”Kyss mig” automatiskt en hedervärd film, men den besitter även förtjänster utöver sina könsframställningar.

Till en början nästan ett klassiskt kammarspel där ett antal människor i samband med ett födelsedagskalas sätts under samma tak. Relationer ställs på prov och omdanas, blickar möts och känslor svallar. Jag gillar upplägget, speciellt när det framförs på ett så säkert sätt som detta.

Främst är det fråga om en skådespelarnas film. Utan dessa hade det riskerat att bli platt fall. Men paret Mjönes/Vega Fernandez är fullkomligt självlysande, och räddar en ganska ofärdigt skriven kärlekshistoria. Krister Henriksson och Lena Endre backar upp med stor fingertoppskänsla och allvar.

Manuset är sannerligen inget mästerverk, det knakar i fogarna och vågar inte ge händelserna tillräckligt med tid. Det dras ständigt för stora växlar, vilket aktörerna sedan gör sitt bästa för att tona ner. Oftast fungerar det förvånansvärt bra. Jag köper det med hull och hår, grips och sympatiserar. Att filmen slutligen mynnar ut i en kakofoni av trötta hundtricket-avrundningar är någonting jag motsträvigt har överseende med.

Överlag har filmen problem med att ställa in skärpan. Den ser hopplöst slätstruken ut med sina karga ”Sköna Hem”-landskap och ljusdränkta fotografi. Filmskaparna vågar inte riktigt lita på sin berättelse utan dränker den i filmmusik på platser där det verkligen borde ha varit tyst. Det är inte heller den mest logiska film jag har sett, varken i relation till sig själv eller den verkliga världen.

Men se förbi allt detta, och du har en fin liten film om kärlek. Med vackra sexscener och hjärtat på rätt ställe.

Kim Ekberg

Kommentarer