Recension - Bio

”Woman is the nigger of the world”, skrev John och Yoko i den berömda låten med samma namn. Men vad är i så fall den svarta kvinnan? ”Svarta Venus” är den sanna berättelsen om Saartjes Baartman, en Sydafrikansk kvinna som i början av artonhundratalet lämnade hemlandet för att söka sin lycka i Europa. Det går sådär.

Filmen är en hemsk spiral i fallande riktning, och på gränsen till vad man som människa orkar se. I dessa tider av våldsporr och vanlig porr är det sällan man som luttrad åskådare verkligen chockeras. ”Svart Venus” är genuint jobbig att titta på tack vare sitt målmedvetna sätt att inte sky några situationer. Filmen mynnar ut i att bli en slags konstruktiv ”Saló”. Några lämnar till och med salongen i tyst protest efter, uppskattningsvis, två timmar. Men filmens rättframma orädsla behövs verkligen i tider då vi fortfarande har grava problem med att hantera människors olikheter som just olikheter.

Ty att påstå att ”Svart Venus” handlar om artonhundratalet och artonhundratalets problem; håller inte. Samtidigt som en verklighetsbaserad historia förtäljs, håller sig filmen plågsamt nära samtidens situation. När jag frukosterade läste jag passande nog en topplista i morgontidningen över de länder där det är sämst förutsättningar för att vara kvinna. Afganistan toppade med sin höga spädbarnsdödlighet, och därefter Kongo med sina hiskliga 1100 våldtäkter om dagen.

Men västvärlden har också problem. I en av filmens många träffande scener väcks åtal mot Saartjes målsman som anklagas behandla henne på ett icke människovärdigt vis. -Ett desperat försök av ordningen att framstå som mån om jämlikhet och rättvisa. Som det heter i Godards ”Föraktet”; ”I nazityskland tvingade de oss till lydnad med pistoler, nu med plånböcker”.

Filmen är genomgripande en enastående studie i mänsklig förnedring, ryslig att bevittna under hela sin väl tilltagna speltid. Krypande långsam i sitt porträtterade, men samtidigt långt ifrån estetiskt elitistisk. Att titta på den känns som att se på en helt vanlig film, okonstlad och rak. Skillnaden är hur den tar sig tid och lägger omsorg på varje moment, aldrig placerar tanken någon annanstans.

Bressons ”Min vän Balthazar” dyker upp i tankarna mer än en gång, fastän här är åsnan utbytt mot en frihetsberövad kvinna. Hon byter ägare och slängs runt på en ofrivillig odyssé genom samhällets skikt. Vetenskapen, underhållningsindustrin och sexmarknaden vill alla ha sin beskärda del av hennes kropp. Gemensamt för exploatörerna är att de alla är vita och män.

Hennes öde är alltså redan förutbestämt av viljor utan något intresse för hennes människa. På många vis är Saartje en slags Kaspar Hauser för tvåtusentalet (och artonhundratalet). Men inte så mycket är det kanske dessa filmer som ligger som grund för denna [film], utan den verklighet som gett utlopp för alla dessa hjärterskärande verk.

Yashima Torres porträtterar med små medel den nedbrutna huvudpersonen. Drömmarna kan fortfarande anas i hennes ögon, men uppgivenheten gör hennes blick tommare ju längre filmen går. Utan att säga många ord under filmens lopp väcker hon stora känslor genom sin martyrdom. En människa på väg att totalt förlika sig med att bara vara kropp.

Det är få gånger en film slutar med ett spontant ”wow”. Ännu mer sällan applåderar pressen spontant under eftertexterna. I fallet ”Svarta Venus” inträffar dessa bägge. Det är därför en enkel match att ha överseende med det lite väl krispiga HD-fotot, stundtals stel dekor och musik man hellre varit utan. Helhetsintrycket är det av ett betagande kraftprov utvunnet ur århundraden av lidande.

Kim Ekberg