Recension - Blu-ray/DVD

Samma dag som andra världskriget slutar föds Tommy Walker på ett BB i England. Mamman Nora (Ann-Margret) kastas mellan tårar av lycka för sitt barn och tårar av sorg för sin man, engelsk stridspilot som befaras död efter att ha blivit nedskjuten under ett uppdrag.

Sex år senare träffar Nora en ny man, semesterortsföreståndaren Frank (Oliver Reed) och efter en tids uppvaktning gifter sig de båda. Men en natt när de ”kramas extra länge”, som Bamse-författarna skulle ha kallat det, kommer den saknade maken hem. Han blir rasande när han ser sin fru i sängen med en ny man och i tumultet som uppstår dödas han av Frank och Nora. Tommy blir vittne till händelsen och blir döv, stum och blind av det känslomässiga traumat.

Flera år senare försöker Frank och Nora hjälpa den unge Tommy (nu spelad av Roger Daltrey) ur sitt katatoniska tillstånd, med hjälp av en predikant (Eric Clapton), The Acid Queen (Tina Turner) och hennes droger och med hjälp av en specialist (Jack Nicholson). Ingenting hjälper dock; Tommy förblir helt frånkopplad från omvärlden och Nora sjunker allt längre ner i alkoholträsket.

Men av en händelse upptäcker man att Tommy trots sitt handikapp är en flippergud, och när han i en stor tävling slår den regerande mästaren The Pinball Wizard (Elton John) är succén ett faktum och han börjar betraktas som ett underbarn, ja till och med som den nye Messias! Men precis som för den ”gamle” Messias blir livet ingen dans på rosor för Tommy...

Filmen ”Tommy” från 1975 bygger på The Who’s rockopera med samma namn. Albumet släpptes 1969 och operan framfördes live flera gånger tillsammans med Londons symfoniorkester och med gästande artister på sång (bland annat framförde Rod Stewart låten ”Pinball Wizard). För regin stod Ken Russell och i rollerna sågs förutom The Who själva (sångaren Roger Daltrey i titelrollen) en mängd andra kända skådespelare och artister.

Att kalla ”Tommy” för en vanlig film är löjligt, att kalla det för en renodlad musikal stämmer inte heller. Rockopera är den enda passande benämningen, då det i filmen inte finns en enda talad replik, utan allt sjungs av skådespelarna i filmen, med varierande kvalitet. Hur magnifik skådespelare Oliver Reed än var kunde han inte träffa många toner rätt...

Visuellt är det en häftig och speciell upplevelse, med en hel del psykedeliska inslag och kraftiga religiösa undertoner. Jag kan mycket väl förstå att filmen inte går hem i alla stugor, men jag har svårt att tro att någon kommer att glömma bort den efter att ha sett den.

Första gången jag såg ”Tommy” var för kanske 10 år sedan, då jag lånade den på DVD från Norrköpings Stadsbibliotek. Den utgåvan var dock under all kritik då bilden var kapad i sidorna och presenterades i vanligt 4:3-format. Den nya utgåvan från Njutafilms presenterar dock filmen i rätt format, precis som den ska ses. Och det kommer jag att göra, om och om igen...

Fredrik Liljegren, chefredaktör