Recension - Bio

Ett tvillingpar får i uppdrag av deras nyligen bortgångna moder att överlämna varsitt kuvert till deras fader (som de aldrig träffat) och till deras broder (som de inte visste existerade). Hemligheten i "Nawals Hemlighet" är en mörk historia. Regissören Denis Villeneuve har en försmak för mörka historier. Hans förra film "Polytechnique" handlade om en skolmassaker, och i hans två första filmer har bilolyckor figurerat som centrala händelser.

Bilolyckan (som blivit något av en kliché i den nutida "kvalitetsfilmen") är en slumpens händelse. Villeneuve låter vanligtvis slumpen röra om i hans bleka vardag. I "Polytechnique" drar han detta koncept till dess gräns, livet och filmen är uppdelad i tre delar, före, under och efter massakern. "Nawals Hemlighet" är inte strukturerad på samma sätt. Istället låter han de två huvudkaraktärerna gräva djupare och djupare i deras moders historia, en historia som Villeneuve skildrar genom att följa tvillingarna, samt genom scener från moderns liv i ett av inbördeskrig härjat land med stora likheter med Libanon.

Till skillnad från "Polytechnique", där den tredje och avslutande delen av filmen kretsar kring bearbetning av sorg, smärta, ilska och skuld, är "Nawals Hemlighet" i princip slut när tvillingarna får reda på hemligheten. Sökandet är istället det centrala i denna film. Men precis som i "Polytechnique" är det som händer innan själva historien tar vid det mest intressanta. I "Polytechnique" är det den första delen som är överlägsen det som händer efter den. Vi får se ett antal ungdomar förbereda sig inför skoldagen. Och i "Nawals Hemlighet" är det precis som i "Polytechnique" en scen som inte fyller någon narrativ funktion, som är den absolut bästa. Jeanne, en av tvillingarna, blir presenterad inför den klass som hon ska lära teoretisk matematik. Antingen arbetar Villenueve med tillräcklig skickliga skådespelare, eller så är han en otrolig personregissör, för om han hade fokuserat på skådespelarnas ansikten och låtit dessa komma i vägen för de hemskheter de är tänkta att reagera på så hade han kunnat skapa stor filmkonst. Villeneuve är en av få som skulle kunna genomföra neorealisten Zavattinis dröm om att filma en människa som det inte händer något märkvärdigt för. Istället fastnar han i narrativets labyrint, och då hjälper det inte hur snygga bilder, skickliga skådespelare eller deprimerade händelser han än använder sig av, eller hur djupt han penetrerar det mänskliga psyket. Djupet förblir en illusion precis som djupet i ett fotografi.

Stefan Ramstedt