Recension - Bio
Ett av Filminstitutes första så kallade Rookieprojekt resulterade i ännu en film med ordet "apa" i titeln. Sverige verkar inte blivit mätta på 90-talets apfilmer ("Joe Jättegorillan" och filmerna med Brendan Fraser för att nämna ett par) utan har självmant tagit på sig att producera filmer om vår närmaste släkting. Lisa Aschans "Apflickorna" må dela ton med Ganslandts "Apan", men den har faktiskt mer gemensamt med Howard Hawks "Monkey Business".
I Hawks film spelar Cary Grant en forskare som råkar få i sig ett ungdomsserum som temporärt ger honom sinnet av en liten pojkspoling. Grant tappar så att säga den kontroll som en Foucault skulle säga påtvingats honom. Karaktärerna i Aschans film är besatta av kontroll. Oavsett om det handlar om idrott (filmens huvudkaraktär Emma utövar voltige) eller om det handlar om små vardagliga situationer som den när Emma (Mathilda Paradeiser) utmanar sin fader. Scenerna är inspelade i scope, vilket utmärker skådespelarnas kroppar och förstärker deras rörelser. Aschan och fotografen Linda Wassberg verkar mer eller mindre besatta av Paradeisers kropp och vad den mycket bättre än ord uttrycker. Hon säger: "Jag är inte rädd." Men vad säger hennes kropp? En kropp kan göra falska rörelser, men den kan inte ljuga.
Aschan gör allt för att inte dölja att hon inspirerats av westernfilmen, speciellt pastawestern med dess breda bilder och skarpa klippning. Ett vanligt inslag i westernfilmen är duellen, och i nästintill varje scen i "Apflickorna" utkämpas en liten eller stor duell. För att till och med ett ofött barn ska förstå westernreferenserna har Aschan slängt in ett par stäpplöpare som långsamt blåses genom Sveriges västra landskap. Men att få sin näsa våldtagen av en penna är väl något man kan leva med. Något som däremot är jobbigare är de scenerna med Sara som lite väl minner om "Little Miss Sunshine". I hennes scener står reglerna för hur man får använda sin kropp i fokus, och den jobbighet som följer det faktum att hon är ett barn (som exempelvis frågar sin manliga kusin om han kan klia hennes mage) känns något påklistrad och billig. Som något från Von Trier. Men skit i denna oväsentliga detalj, och låt oss istället beundra en regissör som behandlar kameran först och främst som en primärt observerande och sekundärt berättande apparat. Och då menar jag inte ett observerande av människor som interagerar med varandra (á la Östlund), utan ett observerande av något så "banalt" som en hand. Caravaggio visste hur man målade expressiva händer, Aschan vet hur man filmar dem.
Kommentarer