Recension - Bio

September. Höstmörkret tilltar och mänskohjärtan bedrövas. Nu är tiden kommen för de där mysiga filmerna som kan rulla upp på de medelstora dukarna där den mestadels medelålders publiken drömmer sig söderut. Svenskarnas längtan till de lite lagom exotisk sydeuropeiska trakterna ger också utslag i titelvalen. Liksom ”Copie Conforme” i våras förvandlades till ”Möte i Toscana” har nu ”Angèle et Tony” blivit ”Kärlek i Normandie”. Kärlek är ju trevligt och Normandie låter lockande. Man bänkar sig redo för ett lite småtaffligt kärleksdrama med andra ord. Och, vad får man?

Tja, både kärlek och Normandie finns med i berättelsen om den före detta fången Angèle som återvänder till sina hemtrakter i hopp om en förnyad relation med sin nioåriga son och kanske ett hederligt arbete. Hon är helt uppenbart en inte fullt balanserad person och tycks ge efter för impulser hur som helst, inte för att uppnå något särskilt utan snarare som utslag för en slags desperat vilja att åtminstone åstadkomma något, känna en rörelse framåt. Detta pågår tills hon träffar den trygge, tillbakadragne fiskaren Tony som arbetar hårt och bor hemma med mamma.

Det låter kanske inte så spännande och är det heller inte. Men en film behöver naturligtvis inte vara nyskapande för att ha ett värde. Långfilmsdebuterande regissören och manusförfattaren Alix Delaporte har vett nog att låta filmen ta tid på sig och andas, till exempel i de sekvenser när Angèle ihärdigt cyklar längs de normandiska landsvägarna. Det skapar en viss närhet till karaktärerna som gör att storyn trots sin relativa förutsägbarhet känns relevant. Samtidigt har Delaporte fattat en del lite märkliga beslut, bland annat vad gäller musikanvändningen. Filmen börjar i naturalistisk ton helt utan musik men efter att den introduceras i en hektisk scen en bit in i filmen tilltar användningen successivt fram till det väl slätstrukna slutet.

Nu låter det kanske som om ”Kärlek i Normandie” är en film som stryker så mycket medhårs att den blir ointressant. Så är dock inte fallet då huvudkaraktärernas inbördes relation knappast saknar konflikter. Angèles destruktiva impulsivitet hotar dessutom hela tiden den sköra balansen i hennes liv och kan möjligtvis pröva åskådarens sympati. I bakgrunden finns även en strid mellan de oberoende fiskarna och myndigheterna angående fiskkvoter som man gärna sett mer av. Men kontentan blir ändå att Delaportes debutfilm trots att den har sina förtjänster och förtjänar att ses saknar en tydlig idé på de flesta plan. Den både ser ut och utvecklar sig enligt standardmallen för en europeisk dramafilm av det lite småskaligare slaget.

Johannes Hagman